I lördagens tidningar står det att läsa att Pommernkommittén anser att:

1. Frågan om dockans vara och inte vara är sent väckt

2. Att inga sakargument har framkommit som skulle vara bättre i den sena debatt som förts.

Jag håller med Leif Ahlqvist om att det är i sjunde timmen man vaknar i denna fråga. Det kan bero på flera faktorer, en kan vara att ingen insett omfattningen av satsningen och dess påverkan på miljö, ekonomi och nytta.

En annan orsak kan vara att man inte tilläckligt tydligt och sakligt redovisat olika alternativ för allmänheten.

Pommernkommittén, borde också enligt min åsikt ha varit två. En kommitté som ser på värdet och betydelsen av satsningen rent musealt och historiskt och en kommitté vars uppdrag skulle bestå av sakkunniga som ser på satsningen ur ekonomisk och teknisk genomförbarhets synvinkel, utan att bli påverkade av ledamöterna i den andra kommittén.

Med dessa två aspekter belysta professionellt och skilt från varandra hade de styrande haft lätt att fatt rätt beslut. Nu har man inte beaktat möjligheten utvärdera den mest fördelaktiga lösningen ur ekonomisk synvinkel utan kommit in på ett sidospår där sunt förnuft är långt borta.

Jag håller inte med Leif Ahlqvist om att ”inga sakargument” framkommit i denna sena stund i debatten. Det finns väl inget som är mera sakargument än att finna en lösning som är flera miljoner euro billigare, och som skulle vara en självklarhet om man handskades med egna pengar.

Jag har inte sett att någon (i vart fall inte någon ur ”flera kommittéer” som Ahlqvist uttrycker det) i något skede tidigare skulle ha jämfört dockningsalternativet med alternativet med varvsbesök enligt ”vart-tionde-eller-vart-femtonde-år –alternativet, åtminstone inte i den allmänna debatten. Således måste förslaget vara ett nytt sakalternativ. Hur det kan komma sig i ett demokratiskt samhälle förstår jag inte.

Därför uppkommer frågan nu då vanligt folk helt plötsligt börjar inse att man tänkt satsa 5-6-7 miljoner, kanske mer, på att bygga en torrdocka som av allt att döma dessutom:

• kommer att förfula området

• är opraktisk vad gäller reparationsarbeten på Pommern

• kommer att ha en negativ estetisk inverkan på omgivningen,

• fördröjer nödvändiga akuta åtgärder på Pommern med ytterligare två år trots att Pommern kommittén anser att den är i så dåligt skick att ”endast politikerna kan ta ansvar för Pommerns väl och ve”, även under de kommande två åren då man väntar på att dockan skall bli färdig.

• Inte redogör för hur man skall finansiera och genomföra kommande års reparationer i dockan (finns mig veterligen inga pengar för det).

Det alternativ som jag och många med mig (det inser jag efter denna intensiva debatt och alla samtal och meddelanden jag fått ) förespråkar medför att man kan:

Sätta igång Pommerns långsiktiga underhåll med detsamma genom att få henne till ett ordentligt skeppsvarv.

Man kan komma igång med underhållet med en bråkdel av pengarna som dockan projektet kostar omedelbart. Inte behöver satsa dessa miljoner nu utan kan sprida ut dem över kommande årtionden ja även sekel, och dessutom anpassa åtgärderna till nya förutsättningar och rön.

Observera att när dockan väl är byggd (om den mot förmodan blir av), så har man inga andra pengar budgeterade (vad jag vet) för Pommern än de 200 000 euro per år som går till löpande underhåll och drift.

Alltså om man skall jämföra ”egen-torrdocka-alternativet” med ”ingen-egen-torrdocka”-alternativet så bör man kunna ge exempel på hur det ena eller det andra alternativet blir fördelaktigare.

Ingen-egen-docka alternativet

Löpande underhåll: 200 000 euro per år

Dockningar (vart tionde år): 50 000 euro år

Tid ur drift eller begränsad användning: 3-4 dagar per år

Investering: Ingenting, endast normal underhållsbudget.

Låne- och kapital behov: Endast budget

Arbeten

Sandblästring: Funkar

Sprutmålning: Funkar

Svetsning och slipning: Funkar

Sprutmålning av mast: Funkar

Högtryckstvätt av mast: Funkar

Nitning: Funkar

Tillgång till experter: Ja

Egen-docka alternativet

Löpande underhåll: 200 000 euro per år – samma

Torrläggning för reparationer på undervattensskrov: 50 000 euro (finns inga medel )

Tid ur drift eller begränsad användning: 365 dagar per år varav 30 procent av Pommerns turisttid.

Investering : 7 000 000 euro (inga pengar för underhåll finns.)

Låne- och kapital behov: 7 000 000 euro (ger inget underhåll)

Arbeten

Sandblästring: Funkar inte

Sprutmålning: Funkar inte

Svetsning och slipning: Funkar kanske tidvis

Sprutmålning av mast: Funkar inte

Högtryckstvätt av mast: Funkar inte

Nitning: Funkar om det behövs

Tillgång till experter: Ja men kostar dagtraktamenten och övriga reskostnader och kan inte jobba dygnet runt.

Det som gör resultatet ännu dystrare är att jag ”hört” att Pafpengar skall användas till detta ändamål (troligen bara för att slippa röja att man nu öser iväg en stor del av de senaste årens inbesparingar (skärgårdstrafik, infrastruktur och ÅHS) på ett onödigt projekt. Tänk om dessa Pafmedel i stället skulle ha gått till idrottsföreningar, kulturella satsningar, stödfunktioner åt utstötta i samhället, stöd till pensionärs föreningar.

Om man vill veta vart Pafpengarna går (borde gå) så är det enligt deras egen reklam ”allmän nyttiga ändamål ” med inriktning på ”någon” och ”att hjälpa andra”. Jag anser inte att Pommern investeringen tillhör denna kategori.

Skattemyndigheterna beskriver allmän nyttiga ändamål så här:

• Idrott

• Kultur

• Miljövård

• Omsorg om barn och ungdom

• Politisk verksamhet

• Religiös verksamhet

• Sjukvård

• Social hjälpverksamhet

• Utbildning

• Vetenskaplig forskning

• Annan likvärdig verksamhet

Enda som passar in ens ditåt är ”Kultur” men då tycker jag att det borde vara fråga om en historisk docka med ett historiskt fartyg , inte en ”sarkofag” med ett historiskt fartyg.

Jag anser således fortfarande att jag med mitt ”Münschausen”-härtåg försöker hindra att samhällets ansvariga springer ut på gatan och blir under bilen som passerar. På köpet får vi ett ändamålsenligt underhåll åt en åldrande dam. Alltså, bättre sent än aldrig.

Henry Höglund