Inbesparingsrapporten är tyckande
Finansministern! Det är faktiskt helt klartlagt vem som myntade uttrycket ”jag delar inte din åsikt men är beredd att dö för din rätt att uttrycka den”. Formuleringen gjordes 1906 i en biografi (om Voltaire) av Evelyn Beatrice Hall (aka S. G. Tallentyre). Hon ville med det förmedla Voltaires ståndpunkt, en ståndpunkt jag delar. Det innebär dock inte att din åsikt får stå oemotsagd eller inte kritiseras. Det är en del av en sund och konstruktiv debatt att ställa åsikter och värderingar mot varandra. En del av kritiken mot rapporten om lagändringar i inbesparingssyfte du inte nämner i din insändare är dels att uppdraget i sig var bristfälligt och att utförandet och tolkningen av uppdraget lämnar en hel del att önska, dels att man riktat in sig på enbart de lagar som handlar om individens rättigheter, och ingenting som rör strukturella inbesparingar, till exempel inom organisation och infrastruktur. Jag hade gärna sett att du reflekterat över det, om du vill ha en konstruktiv debatt. Uppdraget var att i en rapport föreslå målsättningar för lagändringar som minskar kommunernas kostnader, vilket gruppen tolkat som att de ska lägga förslag på hur inbesparingarna och omfattningen av dem ska se ut. Uppdraget innefattade inte en konsekvensbedömning, på grund av resursbrist. Uppdraget är givet med de förutsättningarna, i vetskap om att det inte finns möjligheter att göra ett kvalitativt jobb.
Det förklarar ju varför en är nöjd med förslag utgående från tyckanden utan att fundera på om resultatet av dem innebär att arbetet som görs blir undermåligt, och väcker funderingar på regeringens syn på kvalitet på sitt arbete på flera plan. Om det är okej att göra ett bristfälligt arbete på grund av resursbrist i det politiska arbetet (eller för att nån annan gjort det tidigare), anser ministern kanske att samma princip är okej inom andra områden, till exempel äldreomsorgen? Frågan är seriös och relevant i sammanhanget. Det säger något om vilken kvalitet en vill ha på servicen en ger.
Utförandet av uppdraget hade kunnat göras på två sätt som enligt min uppfattning varit att föredra. Antingen hade gruppen kunnat redogöra för vilka lagar som är mest kostnadsdrivande, och endast konstaterat att ändringar där skulle spara pengar. Eller så hade de gått hela vägen och beskrivit hur inbesparingar skulle kunna göras, vilket alltid ska innefatta en konsekvensbedömning, men gärna också en behovsanalys. Nu valde gruppen att göra nånting mitt emellan, och det blev inte bra. Det innebär att de konkreta förslagen som presenteras är grundade på tyckande, inte evidens. Det hela blir oseriöst, och upplevs av många i branschen som nonchalant, då förslagen inte är förankrade i verkligheten. Inbesparingarnas fokus på individnivå sätter strukturen före människan. Att ge stöd till innevånarna är hela syftet med den kommunala servicen och all verksamhet som inte påverkar den grundtanken, borde ligga först på sparlistan. Det vill säga strukturer, krav på administration, handlingsplaner, policys, arkivplaner, redovisningsskyldigheter och styrdokument som syftar till kontroll av verksamheten från landskapsregeringens sida. Till sist ett konkret exempel: antalet assistenter i skolan har ökat på grund av att förmågan att avgöra behovet hos individen har ökat och att rätten att få sina behov tillgodosedda har lagstadgats på ett bättre sätt. Här har man inte tagit i beaktande annan lagstiftning som gör inbesparingarna olämpliga, såsom barnkonventionen eller EU:s konvention för rättigheter för personer med funktionsnedsättningar.
Bland annat det hade en konsekvens/behovsanalys berättat.
CITA NYLUND
