I kölvattnet av Gretas sommarprat
Vi har haft ett par varma dagar nu. Vi svettas och är ovana, och ändå är vi långt ifrån att vara den ort som sätter värmerekord. 38 grader i Sibirien, permafrosten smälter och riskerar bli droppen som får klimatbägaren att rinna över och åstadkomma oåterkalleliga dominoeffekter.
Med sommaren kommer också sommarpraten, och först ut i Sommar i P1 var den 17-åring som axlat hela världen på sina skuldror: Greta Thunberg. Med sin kännspaka beslutsamhet guidar hon oss, än en gång, genom den största kris mänskligheten någonsin försatt sig i. Vad är det egentligen forskarna säger? Vi har, genom förbränning av fossila bränslen som leder till utsläpp av olika växthusgaser, hittills åstadkommit en uppvärmning av jordens medeltemperatur som är cirka 1,2 grader över förindustriell nivå.
Fortsätter vi så här, är vi på väg mot en 3–4-gradig uppvärmning, där hela jorden i princip blir ett brinnande inferno, inte olikt de enorma skogsbränder vi sett i Kalifornien, Australien, Kanada och södra Europa på sistone. Parisavtalets mål ligger på 1,5 grader, men inte heller under det scenariot undviker vi klimatkrisens effekter.
Men coronakrisen då? Har inte utsläppen stannat av nu, med alla lock-downs och stängda gränser? Nej, säger Faith Birol, chef för den internationella energimyndigheten. Vi kan inte återgå till det som var innan pandemin. När ekonomierna kör igång igen måste det vara hållbart. Hans budskap är att världen har sex månader på sig att styra om skutan, innan klimatkrisen skenar bortom all kontroll. År 2020 är vår sista, ödesdigra chans.
Greta ser det som sin främsta uppgift att förmedla klimatforskarnas budskap. Tänk att det skulle bli en tonårstjej som behövde förklara för oss, vad Keelingkurvan är. Samtidigt som hon förklarar och förmedlar det vetenskapliga budskapet, har hon också sitt eget budskap: utbilda er i klimatfakta. Att inte veta är ingen lönsam strategi och heller ingen ursäkt.
Det finns få saker som är så frestande, som att sticka huvet i sanden och bara njuta av sommarsolen just nu. Tricket är på något sätt att både njuta av sommarsolen och vara medveten. Att inte avfärda klimatdiskussionen med en axelryckning. Att läsa på och ta in fakta. Att förvänta oss handlingskraft av våra ledare, och stöda dem i beslut som vid första anblick är obekväma.
Vi reagerar alla på olika sätt, går igenom sorgestadierna 1–5 (förnekelse, ilska, köpslående, depression, acceptans) och flera av oss behöver sätt att kanalisera sin reaktion. Den djupare insikten om att vi är tvungna att, kollektivt, återuppfinna världen, att vårt politiska, juridiska och ekonomiska system har svikit oss i att hantera klimatkrisen, är hisnande. Precis som vissa behöver hamstra toapapper under en pandemi behöver vi kanske kanalisera vår maktlöshet i någon form av handling.
Vad ska vi göra då? Bortsett att det är, som Greta själv konstaterar, absurt att förvänta sig att en tonåring ska svara på den stora frågan, menar hon att det snarare handlar om vad vi inte ska göra.
Det finns alltså en mängd saker som vi kan, och bör sluta upp med. Och det är här vi alla kan bidra. Det är här vi kan, i stället för att bege oss ut på en semesterresa utomlands, resa djupt in i vårt inre för att hitta svaren på vad vi egentligen behöver. Kanske åstadkommer vi samma exotiska känsla hemmavid? Vad är det som jag som individ, vad vi som kollektiv, egentligen mår bra av?
Inte sällan märker vi då att det är ungefär samma saker som jorden mår bra av.
Lyssna på Greta i P1. Läs på. Och prata om klimatet som om det vore vädret.
GRUPPEN KLIMATAKTION ÅLAND OCH UNGDOMARNAS MILJÖRÖRELSE PÅ ÅLAND (UMÅ)
