DELA

Hur sann är bilden av ett hållbart Åland?

Vi kan läsa om hur landskapsregeringen skriver agendor för hur ett hållbart Åland skall vara förverkligat om ett antal år framåt i tiden. Men hur man verkligen skall nå fram till målet är enligt min mening ännu höljt i dunkel. En massa fina substansfria ord på ett papper som inte ger någon effekt.

När jag gick i skolan fick vi lära oss om hur ett hållbart samhälle skulle se ut. Vi fick lära oss att sticka och stoppa, sy om , reparera och laga det som var trasigt. Ta kläder som ett exempel. Hur många av ledamöterna i lagtinget eller landskapsstyrelsen kan, eller har någonsin försökt, stoppa ett par strumpor? Det fick vi lära oss i skolan på min tid. Eller att sy om ett begagnat plagg till något det inte tidigare använts till.

I dag kastas begagnade plagg i soptunnan, eller skänks till Emmaus. Och man köper billiga nya kläder, som kanske tillverkats av barn i slavliknande arbetsförhållande i något asiatiskt land. Kan det då kallas att vi lever i ett hållbart samhälle? Och har landskapsregeringen tänkt ändra på de attityder som nu råder hos en köplysten allmänhet? Och nya billighetsaffärer växer upp som svampar ur jorden även på lilla Åland.

Vi lockas av specialpriser och reor och att kasta ut alla gamla (fullt användbara) grejer från hemmet, och i stället köpa nytt från någon av de nya stora affärskedjorna som etablerat sig här. Dessutom har de nya grejerna oftast en betydligt kortare livslängd än de gamla vi nyss fört till sopåtervinningen.

Vart försvann kunskapen om att ett hållbart samhälle också innebär återvinning av begagnade ägodelar? Tidigare återvanns det mesta. Gåvor öppnades försiktigt och snören och presentpapper tillvaratogs för att användas igen. Strumpor stoppades, i stället för att kastas när ett hål dyker upp.

Trasiga kläder lappades och lagades, och när det inte längre ansågs försvarbart att längre lägga tid och arbete på detta, användes klädesplagget till mattrasor. Också möbler och husgeråd reparerades för en längre hållbarhet och användningstid.

Jag kan konstatera att när jag var barn levde jag i ett hållbart samhälle. I och med ”slit- och slängreformen” någon gång på 1960-talet försvann vårt hållbara samhälle till det vi har idag. Och det kräver nytänk från alla ansvarstagande människor för att återgå till det som engång var. Och vem vill nu ha en förändring i sin livsstil, till något som man uppfattar som mer arbetsamt och sämre, om man inte får något i gengäld?

Och här hjälper det inte med hållbarhetsagendor och vackra ord. Här krävs nog både upplysning och morötter om det skall vara genomförbart. Men man kan ju börja med att i läroplanen i skolan införa praktiska lektioner i hur ett hållbart samhälle skall fungera i verkligheten.

RUNA LISA JANSSON