Hur förhåller vi oss till vattenlagen?
Med stöd av vattenlagen är regeringen ålagd att ta fram en havsplan. Syftet är att främja en hållbar utveckling och tillväxt vad gäller kust- och havsområdet samt hållbar användning av marina resurser. Planen, som bereds som bäst och vars första utkast är ute på remiss, är riktgivande för kommuner och andra myndigheter vid planläggning och prövning av användning av kustvatten och marina vatten.
En målsättning med havsplanen är att den ska fungera som verktyg för att förebygga konflikter som kan uppstå mellan olika intressegrupper. Under ett informationsmöte, som regeringen höll i veckan, befarade en del åhörare att verktyget blir ganska trubbigt. Det är lätt att hålla med eftersom planen endast är riktgivande och då det därtill saknas erfarenhet av hur och på vilket sätt den ska tillämpas när en konflikt är under uppsegling gör att man har lust att nicka instämmande. Låt oss ändå hoppas att planen inte bara ska bli ett slags spel för galleriet för att stilla EU:s kontrollhunger, utan att den de facto ska fungera som ett stöd för den enskilda medborgarens rätt att försvara sig mot intrång på nyttjanderätten till sin egendom, i det här fallet land- och vattenområden på Åland.
I cirka 35 års tid har enskilda mark- och vattenägare påpekat den olägenhet som den ökade fartygstrafiken i känslig skärgårdsmiljö och trånga farledsavsnitt i hög fart åsamkat i Vargskärsarkipelagen i norra Föglö. Olika organisationer och myndigheter har uttalat sitt stöd för befolkningens rättmätiga krav på att erosionen, som är en följd av att stora vattenmassor längs grunda strandängar och stränder sätts i rörelse av allt större fartyg, måste avta eller helt upphöra.
På den svenska och finska sidan har man stävjat erosionen delvis genom att införa hastighetsbegränsningar. Byalaget har återkommande anhållit om införande av hastighetsbegränsning, men ingen regering, oavsett politisk sammansättning över tid, har förordat en sådan anhållan. Erosionen har således med den högsta självstyrelsemyndighetens goda minne tillåtits fortgå i detta hållbarhetens och tillväxtens tidevarv.
Den enskilda mark- och vattenägarens rätt till nyttjande av sin egendom är allvarligt kringskuren i och med att de holmar och stränder som kantar farleden inte kan nyttjas fullt ut vare sig för fiske, jakt eller rekreation eftersom storfärjorna oavbrutet trafikerar genom området. Samtidigt hotas den biologiska mångfalden genom att strandängar med höga naturvärden eroderas. Skärgårdsfärjorna och mindre lastfartyg påverkar som bekant inte vattenmassorna på samma sätt.
Jag vill göra det fullständigt klart för alla att jag är den första att poängtera rederinäringens betydelse för den åländska ekonomin. Min avsikt är inte, helt i linje med havsplanen, att motarbeta någons rätt till fortsatt verksamhet. Min undran gäller hur vi i ljuset av vattenlagen, havsplanen och den nya vattenlagen ska förhålla oss till alla de mark- och vattenägare som drabbas av åverkan, som medvetet tillåts fortgå i brist på alternativa åtgärder?
Att hävda att konceptet bygger på att dygnet har 24 timmar är som att servera gammal skåpmat till a la Carte och till dessert påståendet att fartyget ska tillryggalägga rutten Åbo-Åland-Stockholm tur och retur inom ett dygn. Det finns bättre upplägg!
Vilket är det rederi som kommer att vara det första som lanserar hållbarhetskryssningar på riktigt och som tar verklig hänsyn till skärgården genom att i de känsligaste miljöerna sänka hastigheterna så att resenärerna och mark- och vattenägarna slipper se stränderna eroderas?
RAINER JUSLIN
LAGTINGSLEDAMOT LIBERALERNA
