Hög tid att byta taktik för en åländsk parlamentsplats
Lagtinget har slutbehandlat Kroatiens anslutningsfördrag till EU. Ålands Framtid har under behandlingen i självstyrelsepolitiska nämnden och lag- och kulturutskottet motsatt sig att lagtinget ger sitt bifall utan att Åland ges sin rättmätiga plats i Europaparlamentet. Orsaken till att ÅF anser att det nu är dags att sätta ned foten är att lagtinget under snart 20 år haft en EU-parlamentplats som en förutsättning för att ge sitt bifall till en rad EU-fördrag. Och vad har hänt? Ingenting.
Här är en sammanställning av hur lagtingets beslut under snart två decennier skramlat för döva öron:
– att lagtinget förutsätter att Ålands folk tillerkänns rätt att välja en egen parlamentsledamot för att tillgodose det självstyrda Ålands politiska inflytande i Europaparlamentet.
Finlands, Sveriges och Österrikes anslutningsfördrag till EU 1994
– att lagtinget förutsätter att Ålands folk tillerkänns rätt att välja en egen parlamentsledamot för att tillgodose det självstyrda Ålands politiska inflytande i Europaparlamentet.
Amsterdamfördraget 1998
– att lagtinget förutsätter att regeringen tillser att landskapet Ålands befolkning i Europaparlamentet skall företrädas av en på Åland vald parlamentsledamot och att Ålands lagting och Ålands landskapsstyrelse ges rätt till inflytande i den regeringskonferens som skall sammankallas år 2004 och det konvent som bereder konferensen.
Nicefördraget 2002
– att lagtinget hemställer om att landskapsregeringen, i syfte att Finlands regering inte ska godkänna en omfördelning av parlamentsplatserna innan Åland tillförsäkrats representation, fortsätter att på nationell och europeisk nivå hävda kravet på en åländsk plats i Europaparlamentet.
Lissabonfördraget 2009
Nu senast, angående Kroatiens anslutningsfördrag, röstade lagtinget för att inte lägga in något förbehåll alls. I stället för att driva en offensivare politik för Ålands sak lägger sig lagtingsmajoriteten flat!
I lagtingsdebatten avvisade majoriteten ÅF:s förslag att säga nej till fördraget med liknelser om ”utpressning” med ”Kroatien som pantfånge”. I praktiken framstår dessa påståenden som väldigt märkliga eftersom ett åländskt nej inte i sig stoppar Kroatiens anslutning till EU.
Däremot ger ett nej en möjlighet att skapa internationell uppmärksamhet för det demokratiunderskott som råder och utåt sett nyansera bilden av ett Finland som exemplariskt hanterar minoritetsfrågor och självstyrelsen.
Vem ska markera vårt missnöje med Finlands hantering av frågan om inte vi själva?
Inom ÅF är vi även förvissade om att Finland i grund och botten har större förståelse för vårt resonemang än våra åländska kollegor i lagtinget. Från finskt håll gjorde man i princip samma sak då det ställdes krav om bättre säkerheter från Spanien och Grekland för att godkänna ländernas ekonomiska stödpaket.
Samma jämförelse gör Ålandstidningens chefredaktör Niklas Lampi i sin ledare 4.12 2012 ”Åländskt ultimatum lika rimligt som finländskt”, där han konstaterar:
”Man har ju ägnat sig åt exakt samma sak, fast på en helt annan skala och med hela eurozonen som gisslan.”
Ålands Framtid menar att det sedan länge är dags att lagtinget slutar ställa krav utan att följa upp dem. Ålands sak drivs bevisligen inte framåt genom tandlös undfallenhetsdiplomati.
Det är hög tid att byta taktik.
ÅF:s lagtingsgrupp
