"Hjälp gärna andra men inte här"
Min morgon börjar med att jag läser om invånare i Jomalaby som protesterar mot ett nytt behandlingshem i Naturbruksskolans gamla lokaler. Jag kan inte påstå att jag förstår dem, men jag kan förstå varför de tycker som de gör. De är själva rädda, rädda för vad det kan innebära att bo nära ett behandlingshem. Om du frågar personer på Wollmar Yxkullsgatan i Stockholm eller andra områden kring Stadsmissionsgården så får du helt säkert ta del av många skräckhistorier om aggressiva missbrukare och nersmutsade gator.
En del av det stämmer också, missbrukare är i regel måna om att få sina begär tillfredsställda och tenderar i många fall att gå väldigt långt för att få dessa behov tillfredsställda, därför efterföljs inte sällan missbruk av kriminalitet.
Med det sagt kan man försöka att ta reda på vad det är dessa jomalabor är så rädda för.
Kanske att de och deras barn inte kommer att ha en lika trygg vardag?
Förståelig åsikt.
Men vardagen kommer inte att förändras det minsta för dessa personer. Vi måste ha i åtanke att de som bor på ett behandlingshem är där för att behandlas, de har själv valt att söka hjälp. Återfall är självklart förekommande vid dessa former av behandlingar men även vid ett sådant fall har jag ytterst svårt att tro att någon av missbrukarna skulle söka sig till gårdarna runt om och ställa till med oroligheter.
Av många förståeliga skäl söker man sig som missbrukare in till staden. Finland behöver fler svenska behandlingshem och den vackra miljön och avskärmandet som missbrukarna skulle få ta del av i gamla naturbruksskolan är utmärkt.
Men det är inte bara rädda Jomalabor som behöver lugnas. Jag och många andra i min omgivning behöver även vi lugnas, för vi är rädda, vi är rädda för den trångsynthet som vi får se mer och mer av, vi är rädda för bristen på empati som sprider sig i vårt samhälle.
Jag skulle önska att någon kunde lugna mig och förklara för mig hur man kan gå mangrant ur hus och protestera mot en möjlighet för utsatta personer att få hjälp. Jag har både på avstånd och nära sett hur missbruk äter upp personer och förvandlar dem till någonting långt bortom deras eget varande. Vänliga, intressanta, intelligenta, godhjärtade människor som har klivit snett och behöver en hjälpande hand, personer som många gånger har förlorat allt som de en gång älskade och nu står på bara knän och ber om våran hjälp.
Är det då vår uppgift att kompromettera dessa människor och protestera mot att ge dem vård eftersom vi hellre har en tom byggnad ståendes mitt i vår by. Det är för mig förkastligt och osmakligt att altruismen inte existerar hos vissa människor som gör skillnad på folk och folk. ”Hjälp gärna andra men inte här” det är ofta dessa personers mantra och jag kommer nog inte att egentligen förstå hur man kan vara av den åsikten.
En sak är säker och det är att jag en dag som denna är sorgsen och besviken över mina landsmän och skamsen över att vara en del av detta tillsynes trångsynta samhälle, för jag vet ju att vi kan bättre än så här.
Filip Häggblom
