Hjälp behövs att hjälpa
Kan inte tro annat än att det måste löna sig för samhället att satsa på att hjälpa missbrukare.
Förebyggande arbete på flera plan är förstås viktigt då nyrekrytering måste hejdas. Först måste man inse att ingen missbrukar av egen fri vilja. Det handlar om människor som mår dåligt och söker ett sätt att må bättre på. Kanske provar man, då alla droger har positiva effekter och en ”positivtladdad” vän övertatar dej att testa droger, inser inte att man fastnar i ett beroende. Det är en sjukdom där missbruket ”kidnappar” hjärnan och den fria viljan.
Människor hamnar där av olika anledningar och ingen av oss andra ska döma, utan hjälpa. Trots att den missbrukande mår dåligt fortsätter denne då skuldkänslor, uppgivenhet, dålig självkänsla och kanske självömkan, frånvaro av annat umgänge, annan sysselsättning, tomhetskänslor är starka krafter.
Arbetar inte (klarar inte,inte efterfrågad, vill inte), stjäl för att få pengar (drogandet kostar mer och mer). Kriminalitet av alla dess slag följer med den missbrukande som sedan drabbar oss ”andra”.
Det är många runt en missbrukare som mår dåligt, till exempel mor, far, mor-farföräldrar och syskon, partners. Anhöriga, närstående drabbas hårt.
Då anhöriga runt missbrukaren oroar sig, försöker förmå missbrukare att sluta och söka hjälp, stångas med byråkrater (intyg, blanketter, regler), socialvården (telefontider, mötestider, väntetider på till exempel behandlingshemsbeslut), psykvården (utebliven uppsökande kontakt, även då man varit inskriven – är liksom tack och hej, näst intill omöjligt att få samtalstid om du är/varit missbrukare) – missbruksenheten (avsaknad av pengar eller intresse för fortbildning, anträffbarheten? resultat?).
Väntan och åter väntan, när man behöver, oftast kvällar, nätter och helger finns det aldrig någon att få tag i och ingen vård att få. Missbruksenheten är stängd. Akuten på ÅHS saknar resurser och kanske inte är rätt instans, psykvården tar inte emot för avgiftning eller samtal från missbrukare som vill ha omedelbar hjälp utan att man ska vänta, ibland veckotal.
Till behandlingshem måste det fattas beslut först ”nästa vecka ” eller kommunen har inte råd nu. Våra missbrukande medmänniskor i den här situationen är sköra och lynniga. När dom vill sluta missbruka har man inte lång tid på sig, dom mår så dåligt att motivationen försvagas i väntan på hjälp (oftast utan stöd eller endast med anhörig). Så fortsätter missbruket istället.
Innan hjälpen får en ny chans har missbruket dragit ner personen och dess kvaliteter ännu mer.
Frånvaro från samhället av ansvarig instans, allt är på individansvar och på ANHÖRIGANSVAR.( stora bokstäver här, då missbruksindividen ofta inte ser eller tar sitt ansvar då tankeförmågan är grumlig och/eller skadad eller som sagt ”kidnappad” av drogen) .
De anhöriga kanske inte orkar hur länge som helst att backa upp med stöd, mat, pengar, positivt tänkande, uppmaningar, hjälp med blanketter. Det blir många tårar och sömnlösa nätter.
Till sist kanske man som anhörig inte orkar arbeta för fullt, behöver psykologhjälp, blir deprimerad, fysiskt sjuk som till exempel kroppsvärk, stressrelaterade sjukdomar (till exempel högt blodtryck, hjärtsjukdom, struma, migrän).
Detta kostar samhället (och arbetsgivare) otroligt mycket pengar. För utom de pengar av samhällets gemensamma resurser som redan går till den missbrukande själv, såsom socialstöd, hyresbidrag, uteblivna betalningar för vård (då det saknas pengar till ÅHS avgifter, missbrukare söker mycken somatiskvård). Sjukbidrag (fpa-pengar). Bortfall av skatteintäkter, då missbrukaren inte orkar/får arbeta.
De blir tärande och inte särskilt närande på vårt samhälle. Finns säkert ytterligare kostnader jag inte har tänkt på. De håller inte att säga till dem att – Skyll dej själv, var och en är sin egen lyckas smed. De som inte har förmåga måste ett rikt och friskt samhälle hjälpa till åtminstone självhjälp.
Det måste var billigare och framför allt människovärdigare att hjälpa och satsa på missbrukaren och dennes närstående.
Där fyller anhörigrådgivaren som just nu finns från föreningen Fri Från Narkotika, en stor betydelse för närstående att orka kämpa vidare, samt är den ENDA ”utomstående” person som missbrukande unga samt närstående kan få samtala med när som helst på dygnet (då missbruksenheten är stängd på helger och nätter, psykakuten har för hög tröskel för dessa personer)
Kan samhället bidra med pengar kanske, då man just nu bara lever ett par månader till på PAF-medel. Fick just avslag för fortsatt stöd (hur mycket Paf-förtjänster kommer från missbrukande?) Varför röstades det förslaget ner? Skandalöst.
Jag vill att man lyssnar på polis Åke Mattssons förslag noga en gång till. Detta med stödperson (lots) skulle vara toppen (en slags avlastning utan bindningar som ju en anhörig har, coacha person med behov, då första delen av behandling är gjord, nyss utskriven från avgiftning eller fångvården. Varför röstades det förslaget ner?
Att blunda för problemet och hoppas på frivilliga insatser så som missionen eller x-tra energiska samhällsmedborgare fungerar inte längre då vi har många av våra unga idag påväg in i eller redan fast i missbruk.
Jag vill att politiker och människor med maktmedel hjälper sina medborgare att vara en del av åländska samhället.
Av hänsyn till min missbrukande anhörig skriver jag under signatur, det är mycket turbulens redan, just nu.
Orolig, sliten mamma
