DELA

Historien kan inte kulturen gömma

Frågan jag ställer i dag är varför man på Åland inte vågar eller vill berätta om hur det var på Grelsby sjukhus och vad man hade för syn på människor som hamnade i samhällets vård då de under denna tid jag berättar om i romanen om Olle kallades för dårar. Varför kan man inte se de felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp. När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms då man inte vill berätta? Är det även därför romanen om Olle inte av det kulturella rådet på Åland erhöll någon uppskattning? En undran är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats med att hylla mig som stipendiat. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteraturdagarna man håller på Åland varje år. Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar även det kulturella Åland. En ny generation kulturvetare har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllats av det kulturella rådet. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor hos mig om hur kulturbärarna på ön väljer vad man anses ska betyga historien medan mentalvården som drabbade många inte håller måttet och som visar en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.

 

Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Faktum fick både jag och min fader erfara då vi inte räknades in i den goda befolkningskaran. Var man annorlunda avvikande som vuxen eller barn skulle man akta sig. Då kunde man hamna på Grelsby eller så satte man barn på anstalt. Min fader var annorlunda. Schizofren som han var hamnade han inne i ett tystnadstecken på förvaring av samhället till sin död.

Själv drabbades jag som barn på många sätt av då tidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Min tillvaro blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset. Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet. I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats. I Sverige fick de som dog på mentalsjukhusen begravas på en kyrkogård som fanns i anslutning till sjukhuset utan större ceremonier bara man blev av med dem.

 

Barnhemsskandalen var ett hyckleri om vård av barn där man piskade barn till lydnad. Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka placerat dem inne i. Mina böcker och romanförfattande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat men som även det kulturella Åland lägger locket på. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.

KRISTER LUMME

MARIEFRED