Historielöshet drabbar unga
Hanterandet av den svenska högskolereformen tyder på historielöshet. Detta debacle som drabbar oskyldiga åländska ungdomar handlar om att Sverige glömt bort, eller i vart fall inte kommit ihåg, Ålandsöverenskommelsen och att Åland missat att tillräckligt tydligt påminna Sverige.
Det är kanske bådas fel men det är förstås mer i Ålands intresse än i Sveriges att våra åländska ungdomar ges möjlighet till högre utbildning på svenska. Det var nämligen precis det som våra förutseende företrädare insåg. När Nationernas Förbund år 1921 gav Finland suveränitet över Åland garanterades den åländska befolkningen genom Ålandsöverenskommelsen sin självstyre, språkskydd (av svenskan) och åländskt jordinnehav.
Överenskommelsen ingicks mellan Sverige och Finland och underströks av till exempel utrikesminister Anna Lindh som för femton år sedan svarade så här i Sveriges riksdag på en direkt fråga:
”Samarbetet mellan Sverige och Åland är nära och gott. Som exempel på detta kan dels nämnas den positiva lösningen av frågan om omräkning av betyg för åländska studenter som vill studera vid svenska högskolor, dels överenskommelsen om ålänningarnas framtida tillgång till svensk TV efter digitaliseringen.” Häromåret upprepade nuvarande utrikesminister Margot Wallström löftet.
Ändå står vi där vi står i dag och jag tror det beror på att man från åländskt håll inte lyft Ålandsöverenskommelsen på det sätt som borde gjorts. Den är nämligen lika aktuell i dag som den var för snart etthundra år sedan.
Sverige har garanterat Åland att ställa upp för att våra svenskspråkiga ungdomar ska garanteras möjlighet till utbildning på sitt eget språk eftersom Finland inte mäktar med det. Redan för hundra år sedan insåg Nationernas förbund att språkfrågan skulle bli utmanande och satte därför ner foten och förhandlade fram Ålandsöverenskommelsen.
Ålands självstyrelse och Ålandsöverenskommelsen är anledningen till att vi överhuvudtaget får sköta oss själva. För att vi ska kunna fortsätta utveckla vår självstyrelse krävs dock mer än friska ben och starka armar.
Vi behöver högre utbildning på vårt svenska språk och det har Sverige garanterat och det måste vi ständigt påminna dem om. Och oss själva.
Åländsk Center
Jörgen Pettersson
