DELA

Hembygdsrätt och flyktingmottagande

Få personer har i rådande stund lyckats undgå debatten som finner sin grund i mottagandet av flyktingar till Åland, men som har grenat ut i flera mindre debatter om bland annat postutskick av ren propaganda. Jag är säker på att jag inte är ensam om min oro över hur mörka åsikter vissa av mina medmänniskor uttrycker i olika former.

På samma gång som jag känner bekymrets tyngd över bröstet har jag också möjlighet att känna en värme i hjärtat över den fantastiska opposition som fanbärarna för dessa mörka åsikter får möta, motståndet är stort och det är med hjälp av varandra som vi kan lyckas bekämpa dessa röster som diskriminerar andra medmänniskor från världens alla håll och kanter.

Jag ser Jörgen Petterson slänga ack så välbehövliga läxor på Stephan Toivonen i tv-studion och ser i realtid hur våra folkvalda politiker med retorisk skicklighet lyckas kväva rasisternas mörka låga. Men i denna solidariska kamp så uppenbarar sig en paradox som för mig är totalt motsägelsefull. För att mer överskådligt lyckas beskriva denna paradox väljer jag att inledningsvis beskriva min syn på frågan om flyktingar för att sedan flyta över till min slutgiltiga frågeställning.

Åland är ett välfärdssamhälle av absolut högsta rang och jag känner dagligen tacksamhet över att få vara del av det. På samma gång är det för mig en självklarhet att var och en av dessa likartade samhällen har som solidarisk plikt att hjälpa de länder som inte ännu har lyckats nå ett sådant välstånd.

Ett sätt att hjälpa är att dra sitt strå till stacken och som samhälle välkomna de utsatta personer som är på flyende fot från sitt hemland, varför denna självklarhet är något som behöver blötas och stötas under en så pass lång tid är en fråga i sig, men så är nu fallet.

För att om möjligt klargöra min åsikt ytterligare så vill jag alltså att Åland tar emot ett rimligt antal flyktingar och hjälper dessa på bästa möjliga sätt och med det menar jag alltså att ge dem precis samma rättigheter och möjligheter som alla andra här på Åland. Dessa flyktingar ska alltså med omedelbar verkan integreras i vårat samhälle och känna av välfärdens trygga vagga, alla ska få ta del av vår sjukvård, alla ska få suga i sig kunskap i våra skolor, alla ska få ha tak över huvudet i våra bostäder för vi är alla lika i detta samhälle och tankegångar om ”vi och dem” ska inte få plats att existera.

För att nå denna känsla av ett enat samhälle där var och en värderas lika och alla är lika mycket människa som sin granne så är det för mig givet att de flyktingar som söker sin trygghet hos oss ska få ta del av vår mark, rösta i våra val, idka näring bland oss och vara en del av samhället precis som vi. Idén är god och den skulle vara fullt möjlig om det inte vore för en liten detalj som står i vägen och gör denna tanke omöjlig i praktiken. Jag talar givetvis om Ålands eget lilla kärleksbarn som ingen mans hand får vidröra, nämligen hembygdsrätten.

I dagens läge tror jag att de allra flesta är fullt bekant med hembygdsrätten, vad den innebära och vem som får den, de facto är att inte sällan ifrågasätter jag och många andra denna lag ,som, enligt undertecknad, är diskriminerande och inte heller spelar helt i samklang med EU-rätten.

Jag har i min vardag stött på individer som precis som jag gärna talar högt och brett om att Åland på alla sätt bör fullfölja sin plikt och hjälpa de utsatta genom att ta emot de människor som är på flyende fot, vissa av dessa åsiktshavare är på samma gång i besittning av den åsikten att vår kära hembygdsrätt bör behållas mer eller mindre intakt och att den är ett nödvändigt ting för att på något sätt bevara det ena och det andra. Jag söker alltså finna svar på frågan hur man som ålänning, speciellt åländsk politiker, kan vara för mottagandet och integration av flyktingar men på samma gång värna om hembygdsrätten.

Filip Häggblom