Hatten av för kämparna i bondeledet
Hatten av för kämparna i Ålands Producentförbund och för alla enskilda jordbrukare som tillsammans kämpat hårt för sin och sina yrkesbröders och -systrars framtid i branschen! Tack vare ert arbete blev det komplicerade LBU-programmet drägligare och förhoppningsvis möjligt att leva med de närmaste åren.
Jag är inte lika imponerad som Nyans ledarskribent av byråchef Sölve Högmans och näringsminister Fredrik Karlströms insatser. Byråchefen har gjort sitt jobb som sakkunnig tjänsteman med hyfsad lön, näringsministern och regeringen har fått backa rejält från sin ursprungliga målsättning med LBU-programmet.
Några guldstjärnor behövs nog inte.
Att landskapsregeringen och näringsministern till slut lyssnade på branschen och gick med på förändringar som förbättrade villkoren för jordbruket och i förlängningen livsmedelsklustret, var minsann i sista minuten. Nog höll man ut i det längsta och näringsministern, så väl som byråchefen, talade hela tiden om vilket fantastiskt bra program de presenterade. Men mera pengar var absolut uteslutet.
Allt i vårt samhälle i dag är i grunden politik. ÅPF är jordbrukets fackorganisation som ska tillvarata och främja jordbrukets intressen, klart att förbundets roll då också blir politisk, särskilt när man jobbar mot politiska intressen. Förresten, så länge jag minns har det handlat om politiska uppgörelser när det gällt lantbrukets ekonomiska förutsättningar, också långt innan EU-inträdet 1995.
Själv har jag ju också erfarenhet från mitt yrke som journalist, sedan början av 1980-talet också fackligt ansluten, om icke särskilt aktiv. Jag har varit med om flera riksomfattande stora strejker för förbättrade arbetsvillkor och högre löner i den branschen.
Däremot har jag inte förrän det senaste året upplevt till närmelsevis likartade protester när det gäller lantbruket. Äntligen blåser nya vindar också i bondeleden, en yngre, mer välutbildad och samhällsengagerad generation har tagit över.
Förr gick bonden hemma och knöt nävarna i byxfickorna, muttrade kanske några fula ord, men så mycket mer blev det inte. Nu blir det resultat när bönderna protesterar, ändå har ingen tagit till särskilt drastiska metoder.
Den där klyftan av misstro och agg som ÅPF, enligt Nyans ledare, anses ha skapat i relationen till landskapsregeringen har jag inte uppfattat. Däremot har många fler än jag störts av en överlägsen, kaxig och ganska nedlåtande attityd, främst från näringsministern, gentemot jordbrukets representanter när man framfört kritik mot LBU-programmet. Den numera så välvilliga attityden från nämnda håll känns väldigt ny och något konstruerad.
Fler än jag har nog också upplevt en frapperande politisk tystnad – det gäller alla partier – till absolut sista minuten. Då äntligen kom centern i gång på allvar och liberalerna poppade också yrvaket upp i debatten. Men bättre sent än aldrig …
Så är det avbyteriet. Kan vi hoppas på en förändring till det bättre också där? I det fallet kan ändå inte näringsministern påstå att de lagt ett bättre förslag här än i riket, det är definitivt tvärtom.
Det är aldrig fel, ens för toppolitiker, att lyssna på och ta till sig av branschfolkets erfarenheter och kunnande. I den här debatten har okunskapen varit tydlig från flera håll, den praktiska verkligheten har ofta varit långt borta.
Maj-Len Lindholm
Gölby
