Lagtingsledamoten Sandra Listherby (Lib) och Centerns partisekreterare Matilda Björklund ger svar på varför regeringen vill krångla till barns rätt till dagis. Resonemanget lutar tungt mot enskilda erfarenheter och väcker många frågor.
Skribenterna menar att de inte vill skuldbelägga föräldrar. Ändå är det svårt att läsa deras slutsats på något annat sätt: “I dag riskerar vi att ha skapat ett system där barnets behov av närhet, vila och återhämtning får stå tillbaka för en norm om ständig tillgänglighet”. Budskapet blir att föräldrar idag inte själva klarar av att skapa balans i vardagen. Föräldrarna överanvänder dagisarna och därför måste politiken och, i förlängningen, kommunala tjänstemän in och sätta gränser.
Det är närmast magstarkt ifall detta är grunden för regeringens hårt kritiserade lagförslag.
Vi håller med om att lagstiftning skapar normer och förväntningar. Men vad är det för norm regeringen vill skapa? Att barn till arbetslösa eller föräldralediga ska ha mindre tillgång till dagis än andra? Att barns rätt till dagis ska avgöras utifrån föräldrarnas situation? Skillnad på rik och fattig, stark och svag? Och att detta ska bedömas av tjänstemän, från fall till fall?
Lagförslaget innebär att barns rätt till dagis begränsas till fem timmar per vardag, till exempel 9–14. Behöver barnet vara där mer än så ska det prövas och avgöras individuellt av en tjänsteman, bland annat byggt på arbetsintyg, arbetstidsscheman och andra känsliga uppgifter. Hur stabilt är det, för övrigt, för tjänstemannen att behöva fatta sådana beslut?
Det är en tydlig kursändring från dagens system där alla barn har samma rätt till barnomsorg oavsett familjens situation.
I insändaren påstås att det inte gjordes en barnkonsekvensanalys av lagen som trädde i kraft 2022. En sådan analys har däremot gjorts av det lagförslag som nu är ute på remiss, och den analysen är tydlig: ökad ojämlikhet mellan barn, större administrativ börda, mer pressade familjer och risk för negativa konsekvenser just för de barn som har störst behov av stabilitet och stöd.
Skribenterna skriver att “små barn behöver något annat än långa dagar i stora grupper”. Är det så våra åländska dagis ser ut i dag, enligt regeringen? I så fall är det ju där vi måste lägga fokus: hur vi säkerställer fortsatt hög kvalitet i verksamheten, rimliga arbetsvillkor för personalen och goda förutsättningar för barnen.
Om man föreslår ändringar i en sådan här lagstiftning måste det ske med stöd i bästa möjliga kunskap. Inte i enskilda erfarenheter och tyckanden. Annars är risken stor för att man tappar riktningen i familjepolitiken.
ALFONS RÖBLOM (HI)
KRISTINE LOGOSS DZENE (S)
