Har min dotter rätt till en bra skola?
Min dotter är sju år och går i årskurs ett. Hon älskar det! Hon älskar sina lärare, hon älskar sina kompisar, hon älskar rasterna, hon älskar svenska, hon älskar gympa, hon älskar lite matte. Hon är som vilken normal sjuåring som helst. Med ett stort undantag. Hon är döv.
När hon var två år genomgick hon sin andra cochleaimplantat operation. Lite kort betyder det att dom sätter in en ”tråd” genom skallen in i hörselsnäckan. ”Tråden” ger elektrisk stimulans till hörselnerven, och på det viset uppfattar hon, och andra med CI, ljud. Det innebär att hon är totalt döv utan sina hörapparater och att ljudet hon uppfattar är ”elektroniskt”, hon har svårt att lokalisera var ljud kommer ifrån, hon har svårt att höra vad man säger bara nån meter bort från henne. Sekundära ljud blir väldigt jobbiga för henne.
Här har skolan , hennes klassföreståndare, andra lärare och elever varit helt underbara. Skolan köpte in fyra mikrofoner som de andra barnen kunde prata i, så att min dotter hörde vad dom sa, dom klädde även alla stolar i klassrummet med tennisbollar, för att få bort onödigt ljud.
Jomala kommun bekostar också stödperioder för henne, skoldagar i Helsingfors, så att hon får träffa elever i samma situation. Hennes klassföreståndare var på studiebesök på förskolan, gått på föreläsningar och är otroligt hörselpedagogiskt medveten. De kanske viktigaste av allt är att de andra eleverna får henne att känna sig som en helt vanlig sjuåring.
Nu till smolket i bägaren. Det finns åtta mikrofoner (två elever per mikrofon) i klassen till de andra barnen att prata i, fyra som skolan köpt, och fyra som vi fått låna, men som måste lämnas tillbaka snart. Min dotter och hennes mamma var på undersökning till ÅHS och klinikchef Tapio Karhuketo, han satte sig en meter från hennes ansikte och frågade henne om hon hörde honom. Är det på den nivån kunskapen ligger på ÅHS angående hörselskador? Vet man inte att döva ofta läser på läpparna när man pratar med någon som sitter mitt framför en? Att ljud från sidor och bakifrån är väldigt svåra att uppfatta?
Habiliteringshandledaren inom hörselvården i svenskfinland Annemo Friberg besökte, på uppdrag av klinikchef Tapio Karhuketo, min dotters klass på höstterminen. Hon konstaterade att mikrofonerna fyllde sin funktion, och rekommenderade att min dotter fortsättningsvis skulle beviljas åtta stycken. Det ansåg inte ÅHS.
Det innebär att det blir fyra barn per mikrofon och hon kommer missa massor av vad som sägs och händer i klassrummet. Hon kommer då inte längre känna sig som en vanlig sjuåring, med risk att tappa kärleken till skolan.
Den 21/2 skrev Eivor Larpes, som är hörselpedagog på det statliga centret Valteri Skilla-center för lärande och kompetens, ett mail till Annette Holmberg-Jansson som är ordförande i ÅHS styrelse. I mailet belyste Eivor det akuta problemet med min dotter, och bad om hjälp för min dotters räkning. Hur tror du Annette, det kändes, när jag en vecka senare den 28/2 kunde läsa din insändare i Nya Åland med rubriken ”Alla har rätt till en bra skola”? Jag ska erkänna att jag blev aningen provocerad.
Jag har mailat Annette två gånger efter hennes insändare, och bett henne att i alla fall svara Eivor. Det har hon inte gjort.
Så min fråga till dig Annette: Har min dotter rätt till en bra skola?
Billy Sandberg
