Hållbart eller ohållbart i skärgården?
Skärgården identifierades senast i den åländska Turismstrategin som ett tillväxtområde för besöksnäringen, en inbjudande del av landskapets unika profil som ”ett rike i havet”. Samtidigt brottas flera av dess kommuner med vardagsbudget, utflyttning, åldringsvård, förbindelsetrafik och framtida näringsfång . Alla dessa frågor påverkar den långsiktiga hållbarheten i skärgårdskommunerna, till och med deras existens som sådana.
Begreppet hållbar utveckling tar sikte på såväl den ekologiska balansen som social och ekonomisk bärkraft. Definitionerna, innehållet, men i ännu högre grad hållbarhetens praktiska gestaltning, har det däremot inte varit helt enkelt att komma överens om, trots att 25 årsringar fogats till varandra sedan Brundtland-rapportens devis om att möta ”dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov”.
Inbördes intressekonflikter mellan dessa tre hållbarhetsambitioner är inte ovanliga. Prioriteringarna mellan dem varierar dessutom mellan besökare, säsongsboende och fast mantalsskrivna. Detta framgår med all tydlighet i skriften Konflikter i skärgårdsmiljön, Biologiska, etiska och samhälleliga perspektiv på Åbolands skärgård, Åbo akademis förlag, 2011, i vilken ett antal forskare och debattörer, däribland nestorn i Östersjöns marinbiologi professor Erik Bonsdorff, fil.dr. Cecilia Lundberg och biskop Björn Vikström, blottlägger denna nya hållfasthetslära med bäring på Skärgårdshavet. Den sedan 1950-talet fortgående avfolkningen av Åbolands skärgård och den successiva uppbrytningen av den gamla svenskbygdens kulturella identitet och hävdvunna näringsstruktur är långt ifrån isolerade fenomen, men lånar sig väl till en skräckfilm för det åländska grannskapet.
Övergödningen (eutrofieringen) utgör alltjämt Östersjöns främsta miljöhot och slår tillbaka mot både turism och traditionella näringar, samtidigt som nya verksamheter som fiskodlingar har förvärrat den lokala belastningen i ömtåliga vikar och grunda vatten. Fiskodlingarna som numera är borttagna som ”hot spots” i Helsingforskommissionens samlade östersjökartering, utgör ändå exempel på de intressekonflikter som dansar på den lokala ekologins slaka lina. Ett framgångsrikt naturskydd och en återhämtad – och hungrig – sälstam kan på samma sätt ställas mot det småskaliga yrkesfisket liksom det solbrända säsongsboendet mot eskalerande fastighetspriser och vintersläckta byar.
Miljöbelastningen i Östersjön – och därmed Skärgårdshavet – har nått sin kritiska gräns. En återgång till förindustriella siktdjup bedöms vara ”utopisk”. Det handlar enligt dessa forskare snarare om att rädda vad som räddas kan. Trots pågående investeringar i reningsverk och utbyggda avloppsledningsnät, inte minst på Åland, finns det fog för oro. En accelererad tillrinning av närsalter från den pågående moderniseringen av jordbruket i Polen och Balticum, och läckaget från ackumulerade sediment på Östersjöns bottnar, blir avgörande för alarmismen. Det gäller inte minst då både Finland och Sverige har tappat terräng i den internationella rangordningen av uppnådda miljömål; från Finlands lagerkransning 2005 till en 12:e plats på etappsträckan 2010, i turordning förbisprunget av bl.a. Island, Schweiz, Costa Rica, Sverige, Norge, Frankrike, Österrike och Colombia (se Environmental Performance Index 2010 vid Yale Center for Environmental Law & Policy).
Östersjön med dess kustbygder och skärgårdar vinner inget på svävande abstraktioner och än mindre av att översköljas av en historisk determinism som driver oss in mot likgiltighetens eller uppgivenhetens grynnor. Det är angeläget att både bemästra vår gränslösa beroendeställning och att förtöja den etiska insikten i att vårt land är ett hav, där omställningen av den europeiska jordbrukspolitiken och den polska åkermarken i dagsläget betyder mer för Östersjön än någon annan enskild påverkansfaktor.
Den nya europeiska strategin för östersjöregionen som för första gången förenar transnationella hållbarhetskrav i en avgränsad nordlig del av den europeiska geografin, med välfärd, tillgänglighet och tillväxt, borde i gengäld tjäna som en positiv hävstång för det praktiska hantverk som krävs för att värna och utveckla den historiska kustkulturen och för att fullfölja avbetalningarna på vår miljöskuld.
Jörgen Lundqvist
