Hålla ut ska vi göra tillsammans
Det är med förvåning jag läser om näringsminister Karlströms agerande gällande sin privata nöjesresa under julhelgen och den påföljande debatten, och som styrelseledamot i en av de i sammanhanget viktigaste myndigheterna, ÅHS, ser jag det som en del av mitt uppdrag att tydligt ta avstånd från ett sådant agerande.
Mitt uppdrag i ÅHS styrelse är i första hand att bevaka hur anpassningarna påverkar folkhälsan, Karlströms att bevaka det åländska näringslivets intressen. Det innebär naturligtvis olika syn på rimligheten i vissa rekommendationer, och ministern har tidigare uttalat åsikter om bland annat gränstrafik och möjligheten att resa. Väl så. Att uttala sig offentligt, eller föra näringslivets talan i fråga om de kommande restriktionerna i gränstrafiken låter sig nu inte göras helt problemfritt. Varför ska riksregeringen ta hänsyn till det åländska näringslivet om inte den åländska näringsministern gör det?
Karlström sitter i den regering som beslutat om restriktioner och rekommendationer. Ingenstans i de beslut jag tagit del av, framgår att Karlström anmält avvikande åsikt eller röstat emot beslut som tagits. Man får alltså utgå ifrån att han medvetet godkänt de rekommendationer han nu lika medvetet själv brutit. Misstag gör alla, men att ta ett medvetet beslut om att bryta de rekommendationer man suttit med och beslutat om är inte ett misstag, det är en medveten handling.
Nog är väl Karlström kapabel till konsekvenstänkande och kunde räkna ut konsekvenserna av sitt handlande, eller förstod han inte bättre?
Att medvetet utsätta de människor man träffar för smittorisk genom att bryta rekommendationer om karantän, att hålla avstånd och använda visir/munskydd, och dessutom göra detta utan att ge personerna som utsätts för den förhöjda smittorisken information om det, är inte ansvarstagande. Valet att inte berätta till omgivningen är särskilt anmärkningsvärt, och signalerar att större möda lagts vid att minimera risken att bli påkommen, än risken att smitta sina medmänniskor.
Det signalerar också att de egna behoven är viktigare än andras. Vi är många med familjemedlemmar som vi inte kan träffa, och att man väljer att följa rekommendationerna betyder inte att våra familjer betyder mindre för oss, än de gör för Karlström. Det betyder att vi inser vårt samhällsansvar och tar det.
Karlströms eget förtroendekapital är rejält dränerat hos en stor del av befolkningen, och dessvärre även hos de anställda inom ÅHS jag talat med de senaste dagarna. Belastningen på sjukvården och socialvården är fortfarande mycket hög, personalen har gjort stora uppoffringar och känner nu att deras slit inte värderas.
Tillitsförlusten spiller dessvärre över på de sakkunniga vars kunskap ligger till grund för rekommendationerna. Är deras expertis oviktig i sammanhanget?
Lika anmärkningsvärt är det faktum att lantrådet Veronica Thörnroos och styrelseordförande för ÅHS Wille Valve inte tar starkare ställning mot det inträffade, utan försvarar Karlström. Här behövs ett tydligare ledarskap och ställningstagande. Även här sjunker tillitskapitalet rejält när det gäller att uppmana medborgare att följa reglerna. Varför skulle vi, om inte ni? Hålla ut ska vi väl göra tillsammans?
Jag har begärt att frågan behandlas på styrelsen för ÅHS nästa styrelsemöte och min förhoppning är att det finns en enighet i styrelsen om att ta tydligt avstånd från Karlströms agerande. Det är vi skyldiga personalen.
CITA NYLUND
STYRELSELEDAMOT ÅHS
