DELA

Gregersömiljön ännu kvar

Vi angörandet av Mariehamns Västerhamn dras nog blickarna mot Lotsberget och den gamla stenkrossen och mot de stora pirerna och vidlyftiga hamnanläggningarna, men blickar man istället västerut i hamninloppet, mot Gregersö, möter någonting helt annat: Ett vackert ljusmålat boningshus på en udde, med en gammal ladugård, några uthus och längst i söder en låg länga,” annexet”, med sina sovrum.

Här på Gregersö fanns nämligen ett mycket tidigt pensionat, som drevs av makarna Agnes och John Nordberg, hitflyttade från respektive Kökar, Hellsö och Sottunga, Husö. De levde på fiske och hade litet självhushållsjordbruk, men framför allt försörjde de sig på det pensionat de startade. I just de hus, som ännu står kvar.

Hela miljön är faktiskt bevarad – och väl skött av Jomala församling, som förvärvade stället, när Johns och Agnes tid var ute. John bodde under slutet av sitt liv, som änkling, i ett litet hus i Västerhamn, där han kunde se sitt livsverk på andra sidan viken.

Som barn vistades jag på Gregersö, där mina föräldrar för sommaren hyrde annexet. Man älskar – som en känd dikt uttrycker det, ”marken och stenarna, där barn man lekt”. Jag reagerade följaktligen när en notis i Nya Åland för ett drygt år sedan (2.8) berättade om församlingens byggnadsplaner på Gregersö; boningshuset skulle rivas, och ersättas med ett nybygge.

En annan som reagerade var Kjell Ekström, med en insändare i samma tidning (7.8), ”Bevara även det gamla Gregersö”, där han alltså argumenterade för att det gamla boningshuset skulle få stå kvar; som en del av den planerade nya samlade resursen.

I sommar har vi kunnat läsa i våra båda tidningar om succéartade sommarläger för barn och ungdomar på ”det gamla Gregersö”.

Jag har genom åren allt emellanåt stuckit mig ut till den gamla pensionatsudden – av nostalgiskäl och för att njuta av den enastående miljön. Men sedan ett år tillbaka är det alltså frågan om aktuell och högst ödesdiger verklighet.

Jag skrev till kommunpolitiker som jag kände, och riktade sedan en skrivelse till Jomala församling (10.12 -19), där jag framhöll Gregersömiljöns stora värde, kulturhistoriskt och estetiskt, och stödde Kjell Ekströms åsikt att ”det gamla Gregersö” bör bevaras, ( samtidigt som man på en annan del av gårdstunet bygger de tilläggsutrymmen man behöver ).

Mitt förslag blev att man offrar den gamla ladugården, som förstås är viktig som vittnesbörd om livet här tidigare, men som i övrigt inte är något värdefullt byggnadsverk. På dess plats kan man placera den nya” kursgårdsbyggnaden ” – och kommer då att få en unikt fin helhet, någonting mycket förmer än de idag gängse kursgårdarna (av paveljong-typ?)

Vid ett av mina besök på Gregersö, råkade personal från Folkhälsan på Åland vara där; och jag fick veta att organisationen hyr Gregersö för sina sommarläger, och att årets läger skulle hållas under tre veckor efter midsommar. Man var, efter tidigare års erfarenheter, mycket nöjd med lägerplatsen, och detta gällde både organisatören och de barn och ungdomar som kommer till lägren.

Ditintills hade jag bara sett byggnaden utifrån, nu fick jag också en snabb blick på interiören, som var tilltalade; med ett relativt stort och ljust utrymme, där man kunde samla deltagarna.

Huset förefaller ö.h vara i gott skick; det brukar sådana här hus vara, som står högt och torrt , och som har bra tak . Troligen är det också ett stockhus; men det vet jag alltså inte. Församlingens invändningar att det skett ombyggnader i huset, till skada för det kulturhistoriska värdet – som gör huset mindre bevaransvärt, kan man ha olika åsikter om.

Medan jag nått så långt i min text ( onsdag, 19.8) når posten Näfsby, och jag uppmärksammas på en annons i Ålandstidningen, där Jomala församling efterhör intresse för omhändertagande och flyttning av gamla huvudbyggnaden.

Så fick jag svaret på frågan om huruvida det är fråga om ett stockhus (värt att bevara). Man sparar förstås också med en flyttning betydande rivningskostnader. Kan man till och med hitta motivet att man betänkt hur församligen handskas med det kulturarv man förvaltar?

När det gäller det sistnämnda är flyttningen förstås ingen lösning: Gregersömiljön är en vacker, traditionsenlig helhet, placerad dessutom synligt för människor som anländer till Åland med färjorna– en viktig del av hamnviken. Och lika fint blir det ur den nya ”kursgårdens” perpektiv. I fonden får man det gamla huset, omgivet av kulturmarken och stränderna, i väster och söder. I kontrast till det och som ett livgivande inslag har man så den imponerade sjötrafiken, till och från hamnen. Jag föreställer mig att de unga lägerdeltagarna med särskilt intresse följer den.

Att barn och unga, i omedelbar närhet till Mariehamn, bereds möjlighet att för några veckor vistas här vid stranden fyller mig som tillfällig besökare med glädje.

De åtkomliga stränderna ”privatiseras” i snabb takt. Och det som finns kvar har stort värde. Där gick det ju mycket lyckligt med Kobba Klintar.( En viktig outnyttjad reserv, som kunde öppnas för allmänheten, är f.ö Möckelö havsbad) Det är en Gudi behaglig gärning när Jomala församling består barnen och ungdomarna med Gregersö lägergård. Nu vill man förbättra boendet med ett nybygge, men alltså på bekostnad av mycket väsentliga kultur-och miljövärden.

Den kostnaden behöver man inte ta: man behåller också det gamla Gregersö. I min framställan till Jomala församling föreslog jag – på basen av färska och mycket lärorika egna erfarenheter – att församlingen ber om ett utlåtande, ”en second opinion”, från den speciella kompetens som i dag finns på Åland. Den är inte så vanlig. När jag själv och min Siv beslöt att försöka ta vara på gårdstunet på Erik Jans i Näfsby med dess 1800-talsbyggnader fick vi det välmenta rådet att riva det gamla bostadshuset, och bygga nytt. För tomten var bra.

Att följa det rådet hade varit ingenting mindre än en katastrof: för den gamla byhelheten på åsen, för gårdstunet och trivseln ( – och faktiskt också för den vanligen styrande och avgörande privata ekonomin).

STEN-ERIK FAGERLUND