Gör Skärgårdshavet till ett världsarv
Äntligen! Bastubadet har nyligen tagits upp som det första finska immateriella världsarvet. Onekligen har den urgamla traditionen ett stort universellt värde som UNESCO nu upptagit på sin lista. Finland har också sedan tidigare sju världsarv sett ur natur- och kultursynpunkt.
Skulle Åland ha något att komma med så här inför 100-årsfirandet? Det enda hörnet Åland hittills är med på gäller den samnordiska ansökan om att införa klinktekniken vid båtbyggande som ett immateriellt kulturarv.
Den åländska diskussionen om kulturarv har under decennier bestått av sporadiska inspel. Ett försök till samling gjordes 2006 under ledning av professor Nils Storå då en parlamentarisk kommitté lade fram förslag på kulturarvspolitiska mål baserad på kulturarvsutredningen 2003. Det blev ingen lagtingsbehandling av det. Inte heller har kulturarvet haft en framträdande roll i de återkommande kulturpolitiska programmen.
Regeringsprogrammet innehåller en skrivning om skärgårdskulturen som möjligt världsarv. I det nyss antagna budgetförslaget för 2021 står att landskapsregeringen ska revidera det kulturpolitiska programmet och inleda en process att bli associerad medlem i UNESCO. Ambitionen är att Åland ska få möjlighet att föra dialog direkt med UNESCO om både immateriellt och materiellt kulturarv.
Flera konkreta, åländska världsarvsförslag har ändå redan diskuterats så som Kung Valdemars segelled, postvägen och skärgårdshemmanet Hermans. I min bok ”Genom änglamarkerna till metropolen och tillbaka: Kulturarvet Västra Föglö” från 2019 och på den nypublicerade hemsidan www.anglamarkerna.ax föreslår jag att västra Föglö uppfyller kriterierna för världsarvsstatus. Vad gäller de immateriella världsarven har den åländska skärgårdstraditionen på senare tid aktualiserats, inte minst av Johan och Arvid Mörn samt Lucas Wideman. Uppenbart är att havsprägeln går som en röd tråd i de åländska kulturarvsdiskussionerna.
Det problematiska är att Åland inte av egen maskin har förmåga att framställa konkreta förslag till UNESCO eftersom utredningsresurserna är begränsade. Bättre är då att samarbeta med Finland och fokusera på en gemensam sak.
Jag menar att Skärgårdshavet är vår gemensamma sak. Segelleden, postvägen, skärgårdshemman, traditioner som segelsömnad, båtbyggnation, jakt och fiske utgör gemensamma fenomen med stort universellt värde. Dessutom kan de stora historiska skeendena från forntid till nutid som format våra spännande ösamhällen såsom västra Föglö på ett naturligt sätt bindas ihop i större berättelser. Historikerna skulle hålla med om att området har utgjort en central plats för militär, ekonomisk, social och politisk utveckling i hela Östersjöområdet. Också ur natursynpunkt har området särskilda egenskaper: FN utsåg år 2018 området till ett biologiskt signifikant marint område (ESBA). Skärgårdshavets biosfärområde, som har UNESCO-status, skulle ingå som en självklar del.
När världsarvsbegreppet tillkom satsade det internationella samfundet helst på enskilda objekt. Nu tittar man mer på större helhetsmiljöer inom underrepresenterade kategorier. “Omfattande landskapshelheter” är just en underrepresenterad kategori enligt UNESCO, och Finland har en målsättning att lägga fram förslag inom kategorin enligt sin världsarvsstrategi.
Det finns mot den bakgrunden inte något annat område som skulle ha så goda förutsättningar för statusen som världsarv som Skärgårdshavet.
Kulturen har en central plats under 100-årsfirandet. Nu om någonsin är det värt att lyfta de kulturarv som Åland särskilt känner stolthet över och som präglat historieutvecklingen. Skärgårdsmiljön och -traditionerna bär på unika vittnesmål om vår historia som vi har ett ansvar att vårda för kommande generationer.
SIMON HOLMSTRÖM
LAGTINGSLEDAMOT (HI)
