DELA

Godtycke drabbar personer med funktionsnedsättningar

För några dagar sedan berättade Miina Fagerlund i en av våra dagstidningar att hon besvärat sig tolv gånger över Finströms socialnämnds beslut.

Det betyder i klarspråk att Finströms kommuns ansvariga tjänstemän och förtroendevalda ett dussintal gånger brutit mot gällande lagstiftning och ett dussintal gånger förnekat Miina Fagerlund de rättigheter hon har enligt handikappservicelagen.

Vilka slutsatser ska man dra av detta?

Ett faktum är att de ansvariga för handikappfrågor i Finströms kommun saknar kompetens att utöva offentlig makt ”under lagarna”. Liknande erfarenheter har Rolf Söderlund som bor i Eckerö kommun. Han har besvärat sig ett tiotal gånger över beslut som Eckerö kommun fattat angående hans rättigheter enligt handikappservicelagen.

Både Miina och Rolf har av hemkommunens myndigheter behandlats illa. Det är skrämmande att de som enligt lagar och förordningar ska bistå och stöda närmast förefallar satt i system att motarbeta klienter som är beroende av deras myndighetsbeslut.

Är det ett sådant Åland vi vill ha? Ett Åland där myndighetsbeslut fattas på godtyckliga grunder och får till följd att utsatta och sårbara medmänskor förnekas sina sociala rättigheter. Hur är det i övriga kommuner? Alla som har funktionsnedsättningar är inte lika starka som Miina och Rolf. Många i behov av hjälp och stöd trycks lätt ned av motgångar och avslag från tjänstemän och socialnämnder.

Under den förra mandatperioden var jag ordförande för socialnämnden i Mariehamn. De flesta rättelseyrkande som nämnden hade att ta ställning till gällde ändring av beslut om personlig assistans och färdstjänst. Viljan att rätta tjänstemannabeslut kännetecknades av mycket prestige. Inte ens när sökande fick rätt i förvaltningsdomstolen var man villig att tillmötesgå den sökande utan ärendet fördes till högsta förvaltningsdomstolen för ytterligare rättslig prövning. Ärendets avgörande förlängdes i åratal. En behandling som enligt min moral inte var riktig. Den sökande utsattes på grund av denna behandling för otrygghet och långvarig stress.

Det förefaller mig som om framför allt ekonomiska övervägande ligger bakom den kommunala oviljan att följa handikappservicelagen. Ett annat argument som man också får höra är att lagen är så komplicerad. Istället för att godkänna sökandens anhållan avslår man den med hänvisning till oklarheter i lagen.

Ur en rättlig synvinkel kan man säga att rättssäkerheten i fråga om handikappservicelagen är mycket svag. Godtycket kan definieras som rättspervertering. Myndigheterna bryr sig inte om de regler som finns utan man skyller på rättsbrist det vill säga man avslår ansökningar med hänsyn till att lagen är så komplicerad. Denna rättsosäkerhet kan avhjälpas på olika sätt.

Eftersom handikappservicelagen är så komplex är det givet att om man samlar all expertis och erfarenhet i ett organ eller i Kommunernas socialtjänst skulle rättssäkerheten öka. Klienternas likhet inför lagen skulle öka.

Regeringens ansvar är att fungera som rådgivare och sakkunnig på handikappservicelagens tillämpning. Utrymmet för godtycke och tolkning minskar för varje positivt utslag i Förvaltningsdomstolen. Med sexton kommuner finns det mer än sexton tillämpningar. Något som kan ha förödande följder för den enskilda. Det är dags för kommunalpolitikerna att se till att personer med funktionsnedsättningar säkras sina sociala rättigheter. Det handlar om utsatta medmänskors dagliga trygghet och säkerhet.

Det viktigaste är att alla har det bra över hela Åland. Kommungränser som upprätthålls på bekostnad av sviktande rättsskydd för personer med funktionsnedsättningar kan inte försvaras utan måste omgående rivas för att inte Miina, Rolf och många fler ska lida oskyldigt och riskera godtycke. Alla ska må bra på Åland inte bara de som redan är gynnade.

Barbro Sundback