Godhjärtad men ogenomtänkt klimatpolitik för sjöfarten
Utsläppsrätterna för handelssjöfarten har diskuterats den senaste tiden men det som saknats är vilka konsekvenser dessa kan komma att få för vårt liv på Åland och för Europa som helhet vilket är orsaken till denna skrivelse. På just den här punkten håller Europa i dag på att såga av benen vi står på genom att införa en hög skatt på fossila bränslen inom handelssjöfarten, utsläppsrätterna.
Cirka 90 procent av världshandeln, handeln mellan världsdelarna, går på köl och fartygen drivs uteslutande av fossila bränslen. Nästa år införs utsläppsrätter på, så gott som alla, transporter inom Europa samt mellan Europa och omvärlden. Det innebär att det kommer att bli betydligt dyrare att frakta gods mellan Europa och omvärlden.
I praktiken införs alltså en tull på alla varor som importeras eller exporteras från Europa. Sammantaget är detta det striktaste handelshinder som jag upplevt under min livstid. Det försvårar all handel mellan Europa och omvärlden vilket onekligen kommer att få som konsekvens att välståndet sjunker i vårt samhälle som helhet då vårt nuvarande välstånd bygger på frihandel.
Vad det får ytterligare för konsekvenser kan var och en spekulera i men själva grundorsaken till införandet av dessa skatter, den hållbara omställningen, kommer med all sannolikhet att försvåras och försenas. Detta bland annat med anledning av att Europa är beroende av import av råvaror för att genomföra omställningen. Exempelvis blir koppar, litium och kisel betydligt dyrare vilket försvårar omställningen.
Vi stänger helt enkelt in oss i Europa genom handelshinder, motarbetar själva grundorsaken till införandet av dessa handelshinder och blir fattigare på köpet. Ett liknande resonemang kan appliceras på transporter till och från Åland, fast här är andelen gods som transporteras på köl ännu högre.
Förnyelsebara bränslen inom handelssjöfarten existerar inte i dag som ett trovärdigt alternativ till de fossila. Det börjar förvisso finnas motorer som kan använda förnyelsebara bränslen där det som kommit längst är metanol.
Det saknas dock tillgång på grön metanolinfrastruktur för tankning och samtidigt är kostnaden för att driva fartyg med grön metanol betydligt dyrare än att köra på med bunker, fossila fartygsbränslen. Detta förhållande gäller även om vi räknar bunker plus utsläppsrätter vilket gör att det förmånligaste blir att köra på och betala utsläppsrätterna.
Våra åländska rederier satsar just nu på att ta fram nya tekniker för fossilfria alternativ men i verkligheten är konkurrenskraftiga alternativ fortfarande flera år fram i tiden. Det innebär att utsläppsrätter på fossila bränslen gör att sjöfarten måste betala dels för utsläppsrätterna, dels för utveckling av ny teknik.
Dessa pengar måste komma någonstans ifrån och det är från rederiernas kunder dessa pengar kommer. Det vill säga från dig och mig.
Det är politikens uppgift är att skapa goda verksamhetsförutsättningar för företagen i samhället då det endast är genom företagen som ett samhälle kan blomstra men i det här fallet har detta inte beaktats överhuvudtaget. Utsläppsrätterna för handelssjöfarten som helhet är en ogenomtänkt åtgärd som tagits i bruk utan att analysera konsekvenserna för världshandeln och framförallt hur öar påverkas.
Ö-undantaget ska ses i ljuset av denna verklighet och är de facto en kort nödvändig andningspaus i maratonloppet som är den hållbara omställningen. Undantaget gör att rederierna kan sätta pengarna på utveckling i stället för på skatter. Det är dyrt nog att leva utan att vi medvetet gör det ännu värre.
CHRISTIAN WIKSTRÖM (OB)
INFRASTRUKTURMINISTER
