DELA

Genomsyna Mise

Med undantag för ett ganska litet antal hushåll, som har möjlighet att fiska och odla potatis, producerar nog nästan alla hushåll betydande mängder avfall. Undantagna kan även vara hushåll, som aldrig äter hemma, utan endast intar måltiderna vid restaurangbesök. Men om man utgår från att nästan alla behöver renhållningsservice, är hämtning i flerfackstunnor vid tomtgränsen en utmärkt lösning för de flesta. I Sverige har ett antal kommuner infört systemet som standardlösning och invånarna är mycket nöjda. Bra service till en rimlig årskostnad (typ 2 000kr) och då ges även utan extra kostnader inträde till komplett bemannad återvinningscentral/returpunkt, där allt vad hushållet slänger kan lämnas.

Varför är då detta så svårt på Åland, som faktiskt införde systemet med flerfackstunnor tidigare än vad många svenska kommuner gjorde?

Motståndet hänger naturligtvis samman med de orimliga totala årsavgifterna. Men varför blir det så dyrt på Åland? Svaret står säkerligen att finna i MISEs ekonomiska redovisning, som visar vart pengarna går. Och då undrar man naturligtvis om det går att effektivisera systemet och se över organisationen.

När MISE bildades, gjorde man misstaget att införliva ÅPAB som dotterbolag (jag var själv delaktig i det olycksbringande beslutet).

Därmed fick MISE ansvaret för över 100 obemannade lokala stationer för uppsamling av producentavfall och farligt avfall, samt en massa annat skrot och hushållsavfall, som trots förbud lämnades där. Strategin i begynnelsen var att de lokala stationerna snarast skulle avvecklas, eftersom de var dyra i drift och omöjliga att hålla ordning på.

Men både folk och kommunförvaltningar protesterade mot hotet om nedläggning med följden att många stationer blev kvar. Mera betydelsefullt var ändå att stationerna var avsedda huvudsakligen för förpackningsavfall och så länge självstyrelsemyndigheten inte kunde reda ut hur producentansvaret skulle hanteras med de finländska producentorganisationerna, var det fel att lägga ÅPAB på MISE.

Med ett fullt utvecklat system, baserat på fastighetsnära hämtning av hushållsavfall och producentavfall samordnat i 8-fackssystem, fanns förutsättningar att hålla hushållens avfallskostnader på en någorlunda rimlig nivå. Så länge ÅPABs stationssystem hölls igång, borde kostnadsansvaret ha legat på Landskapsregeringen.

En granskning av MISEs budgetförslag några år senare visade att närmare 80 procent av intäkterna från årsavgifterna gick till att finansiera ÅBABs verksamhet, vilket var helt tokigt eftersom kostnadsansvaret för förpackningsavfall skulle ha varit en del av producentansvaret.

Kostnaden för att ta hand om förpackningsavfall, skulle vara inbakad i varans pris.

MISE var ursprungligen avsett att fungera som en liten kommunal myndighet med uppdraget att styra upp och samordna renhållningsverksamheten i medlemskommunerna. Därtill att kontrollera och fastställa för hushållen rimliga renhållningsavgifter. Utvecklingen har emellertid gått åt ett annat håll med ett MISE, som allt mera liknar ett renhållningsföretag med monopol på verksamheten.

När man nu har tagit över även tömningen av avloppstankar, ser man naturligtvis till att schemalägga tömningsfrekvensen i syfte att maximera intäkterna utan hänsyn till fastighetsägarnas behov, vilket inte alls är bra.

Hämtning av avfall i flera fraktioner direkt vid fastigheten är en bra och kostnadseffektiv lösning förutsatt att en stor del av alla fastigheter är anslutna och ingen extra barlast (typ ÅPAB) måste finansieras. Undantag bör kunna ges till hushåll i glesbygden, som kan visa att man bedriver huvudsakligen självhushåll och därför i praktiken klarar sig utan ordnad hämtning. Förenklade system bör även fritidshus kunna erbjudas under vinterhalvåret när dessa används endast sporadiskt.

MISE har nu varit igång i 14 år. Börjar det inte därför vara dags att genomsyna kommunalförbundets uppdrag, organisation och prisbildning, med större hänsyn än hittills till invånarnas behov och möjligheter att betala årsavgifter. Kommunsamordningen skapar goda förutsättningar, men då måste styrningen ses över.

JAN WESTERBERG