Ge bönderna mer rådgivning
I tisdagens Nya Åland kan man läsa att gårdarna behöver mera rådgivning. Det här är glädjande nyheter eftersom det har varit mindre rådgivning och mera kontroll för gårdarnas del.
Det är dags att ta gårdarnas ekonomiska bekymmer på allvar om vi vill fortsätta ha en varierande landsbygd med små och stora gårdar, öppna landskap och lantbrukare som har en framtidstro.
Straffen för att göra ett mänskligt misstag i betesrapporter, djurregistret, slaktrapporter, lamningsregistreringar, gödslingsplaner, växtföljdsplaner med mera saknar helt proportioner. Att som lantbrukare riskera att i princip gå i personlig konkurs vid ett enda misstag ger många en känsla av otillräcklighet och osäkerhet. Det finns ingen annan bransch som är satt under sådan press och sådan extrem kontroll som lantbrukarna.
Även när man vet att man har alla papper i ordning får man en klump i magen när samtalet om att en kontroll ska utföras på din gård och en känsla av att kontrollanten nog kommer att leta upp något fel någonstans. De som har en ekologisk produktion har dessutom en ännu hårdare kontroll att vänta.
Att man ska få böter eller ett straff om man fuskat och medvetet fört myndigheter bakom ljuset är helt självklart men de bör stå i relation till det så kallade brottet. Om det begåtts ett oskyldigt fel bör man få en realistisk tid på sig att ge en förklaring eller att åtgärda felen. I vissa fall får man det medan man i andra delar ut skyhöga straff.
Jag talar av egen erfarenhet eftersom jag själv hade problem med Eviras djurregister när jag hade får och skulle varit väldigt glad för att få hjälp men istället fick jag en kontroll där jag påtalade att jag hade problem med registret. Det utlovades hjälp och jag var glad över löftet. Efter kontrollen fick jag veta att ett litet straff skulle fastställas, det handlade om drygt 1 000 euro. Det kändes hårt men det kunde jag ta bara jag fick hjälp med registret. När beslutet damp ner i postlådan några dagar in i december höll jag på att svimma. Jag fick meddelande om att alla djurstöd skulle återkrävas för det föregående året och att jag bara skulle erhålla hälften av kommande års djurstöd. Jag blev apatisk, orkeslös och uppgiven. Detta innebar konkurs för oss!
Jag kände mig orättvist behandlad då felen inte berodde på mitt tillkortakommande utan på att Evira inte gjort rätt, trots att jag påtalat felen. Jag återhämtade mig, gjorde skrivelser, kopierade min planering över djurgrupper och min avelsplanering och krävde en ändring. Det tog cirka två veckor så fick jag ett nytt beslut på posten. De hade återtagit beslutet och mitt straff innebar bara några hundra euro i böter, men fortfarande ingen hjälp med det riktiga problemet.
Här tror jag att rådgivning kunde ha hjälpt mig mycket. Att få hjälp med hur jag skulle få ordning på registret, vem jag skulle vända mig till och att känna stöd skulle ha varit ovärderligt i den situationen.
Tur att jag har så mycket jäklar anamma i mig att jag orkade resa mig och ta striden men hur många där ute på landsbygden har varit i samma situation och känt samma hopplöshet? Och hur många har gett upp?
Vi måste värna om våra lantbrukare. De måste känna att det finns stöd och rådgivning och att de inte alltid är under kontroll som potentiella fuskare. Jag tror inte att det finns någon som medvetet gör fel men allt administrativt arbete tar bort tid från det ”riktiga” lantbruksarbetet och kräver i princip att du har en gedigen kunskap inom det området också. Jag hade turen att vara utbildad redovisningsmerkonom i grunden innan jag tog över fåren efter mamma och pappa och det hade jag stor nytta av.
Så vad borde göras? En rådgivande myndighet är ett bra initiativ. Dessa borde jobba i symbios med kontrollanterna där de kommer ut till gården tillsammans när kontrollen ska utföras så att lantbrukaren kan känna ett stöd i den situationen. Dessutom är det bra för rådgivaren att vara med när de eventuella felen upptäcks. Redan där och då borde en plan göras upp för hur och när felen ska åtgärdas.
Proportionerna på straffen bör ses över, det är inte rimligt att en lantbrukare får högre straff än en knarklangare!
Och som inom så många andra branscher borde byråkratin minskas. En lantbrukare har valt sin livsstil just för att hen inte är intresserad av att sitta och bläddra i papper och fylla i blanketter. Ett konkret exempel är flyttningsanmälningarna som ska göras senast sju dagar efter att djuren flyttats mellan beten. Dessa ska skickas in till kontrollerande myndighet. Majoriteten av dessa rapporter hamnar troligen underst i en skrivbordslåda. De som har djur, har nog koll på var de har sina djur. Om myndigheten vill kontrollera att detta fungerar kan de utföra en kontroll där djurhållaren visar sina egna ”böcker” och så kan man göra en stickkontroll utgående från dessa anteckningar. Redan där borde en hel del ”papperstid” försvinna.
PIA ERIKSSON
ORDFÖRANDE FÖR ÅLANDS FRAMTID
