Funktionshinder = hinder för lagliga rättigheter?
Varför behöver funktionshindrade kämpa för sina subjektiva, lagstadgade och självklara rättigheter?
Den nya lagen om service och stöd på grund av handikapp trädde i kraft för över ett år sedan. Personligen var jag mycket glad som lagtingsledamot att äntligen skulle de åländska funktionshindrade få samma rättigheter som andra i Finland.
Ännu har inte alla åländska kommuner uppdaterat sina hemsidor enligt den nya lagen. Hur skall den åländska befolkningen få veta sina lagstadgade rättigheter om man inte får någon information om dessa ? Tyvärr får jag en känsla av att när det är hårda ekonomiska tider så vill kommunerna banta även på subjektiva rättigheter.
Detta är dock inte möjligt, då klienterna via besvär till förvaltningsdomstolen ändå får sin lagstadgade rätt. Det är inte lagstiftarens vilja att de funktionshindrade måste gå via besvärsvägen föra att erhålla sina lagstadgande rättigheter. Min åsikt är klar, handikappservicelagen som är en blankettlag, skall naturligtvis tillämpas så som i resten av landet, oberoende av kommunernas ekonomiska läge.
Nyheter i lagen är den subjektiva rätten till personlig assistans för gravt handikappade. Det är inte diagnosen som avgör rätten till assistans utan det är funktionsförmågan.
Inte enbart de fysiskt handikappade utan även de med psykiskt sjukdom eller personer med utvecklingsstörning kan ha rätt till personlig assistans.
Gravt handikappade har rätt till assistans för de dagliga sysslorna, arbete och studier i den utsträckning som är nödvändigt samt 30 t/ mån för fritidsaktiviteter, samhällelig verksamhet och för upprättande av sociala kontakter.
Detta betyder i praktiken att kommunen måste bekosta eller ordna assistans för gravt handikappade för att personen skall kunna gå på bio, restaurang, möten, medis, träffa vänner, fara utomlands mm. Alltså leva nästan så som personen gjorde före han/hon blev handikappad.
Kommunen kan ordna den personliga assistansen genom att bekosta en personlig hjälpare-, genom att ge den handikappade servicesedel så att personen kan köpa assistanservice eller- genom att kommunen köper tjänsten från en privat serviceproducent eller tex. från en annan kommun.
Lagen om servicesedlar är på kommande (enligt regeringsprogrammet) Det är bra med klara regler om detta.
Det som förvånar mig är att den subjektiva rätten till dagverksamhet för gravt handikappade har jag inte hittat någonstans på Åland. Det kan omöjligen vara så att behovet inte finns! Dagverksamhet kan innehålla matlagning, motion, skapande verksamhet och att träna de sociala färdigheterna.
Jag tror att det är viktigt att kommunerna samarbetar eller att någon driftig person öppnar egen dagverksamhet för funktionshindrade och kommunerna köper tjänsten. Vi skall komma ihåg att fastän kommunen bara har en gravt handikappad person så måste denna service ordnas och personen har rätt att kräva och få denna service.
Slutligen anser jag att om kommunerna inte klarar av att ekonomiskt eller praktiskt ordna alla de rättigheter som gravt funktionshindrade har, så uppmanar jag LR att omedelbart se till att handikappservicen centraliseras och det ekonomiska ansvaret lyfts bort från kommunerna.
Sirpa Eriksson, (Lib)
