Funderingar kring alkohol
När man följer med alkoholproblematiken som nu och då debatteras i tidningar, lagting och radio, drar man sig med ett leende till minnes hur det var för sådär 50-60 år sedan.
Då låg butiken som nu heter Alko i nuvarande ATC-huset, och i ett skede också i hörnet Ålandsvägen-Norragatan. När den fick namnet Alko minns jag inte; förr var Alkoholiliike godtaget utan språkliga restriktioner, det var en omhuldad institution som det gällde att hålla sig väl med. Det var innan taxfree-spritens inflöde började.
Det var något av en ritual över det hela. Första skulle man, när man fyllt tjugoett, ansöka om den så kallade boken. Var, minns jag inte, men jag tror att såväl polisen (länsman som bodde på landet) som berörd socialmyndighet var aktuella myndigheter.
Så, när det då var dags för det högtidliga inköpet ställde man sig i kön till butiken och väntade andäktigt på sin tur. När det blev ens tur blev man ingående granskad av föreståndarens argusögon. Vi kan lämna hans namn därhän, men mötte man honom på gatan en vanlig dag bockade man artigt och lyfte på mössan. Var man påstruken sökte man sig andra vägar. Stan var så liten då att alla kände alla.
Nåja, när man väl var godkänd som kund och underdånigt bett om det man ville ha var det liksom en ritual det med, när denne allsmäktige man majestätiskt skred fram till det aktuella hyllfacket, tog ner flaskorna (man fick bara två halvlitrar, en så kallad kikare), slog in dem högtidligt, varefter man fick en brun papperspåse av typisk statlig modell att bära dem i.
Men inte nog med det. Sen skulle man gå till en kassa innehållande en bister tant, visa upp en lapp och betala. Kontant. Sedan hon antecknat i den nämnda boken vad man köpt, samt datum och klockslag, och avslutat sin del av ritualen med en stämpel, drog man en lättnadens suck och knallade iväg. Det var något slags ransonering (läs förmyndarskap), man fick ta ut bara en viss mängd per månad. Starksprit alltså. Det hela var olidligt spännande.
Med öl och vin var det mindre skärpt, men dock även då en rätt ingående granskning. Gänget som höll till nedanför kanonen i Tullarns äng drack företrädesvis söta starkviner. Och att besöka Alko, som det nu heter, med det minsta symptom på bakfylla var otänkbart, då var det bussbyråns servering som gällde; där fanns pilsner som väl hade samma effekt i eftersläckningssyfte som dagens ”mellis”.
Ville man returnera tomglas skulle de vara väl ursköljda samt ”ringen” såväl som skruvkorken avlägsnade.
På den tiden satte man värde på dropparna!
Ebbe Fallström
