Ett par åländska kommuner kan inte längre finansiera sin verksamhet med egna medel utan behöver stöd från landskapet. Debatten handlar nu om kriskommuner och kommunsammanslagningar. Men bakom den akuta situationen finns en betydligt viktigare fråga: Vem har ansvaret för att det kommunala systemet är långsiktigt hållbart?
Någon måste alltid betala ett kommunalt underskott. Antingen kommuninvånarna själva, en värdkommun genom en sammanslagning eller alla åländska skattebetalare via landskapet. Därför borde debatten inte stanna vid vem som ska betala dagens underskott, utan handla om hur vi undviker morgondagens.
Skattepengarna kommer från medborgarna och tas ut för att finansiera våra gemensamma samhällsuppgifter. Därför borde en enkel princip gälla: Den som beslutar om nya skyldigheter ska också öppet redovisa hur de ska finansieras och vem som bär det långsiktiga ekonomiska ansvaret.
Kommunerna har under många år fått fler och mer omfattande uppgifter. Samtidigt har en åldrande befolkning, ökade krav på välfärden och stigande kostnader gjort ekonomin allt mer ansträngd. När problemen blir akuta diskuteras främst besparingar eller kommunsammanslagningar.
Men innan vi ritar om kommunkartan borde vi ställa några andra frågor.
Har varje reform föregåtts av en ordentlig konsekvensanalys för små kommuner? Har de långsiktiga kostnaderna redovisats? Finns administrativa krav och regler som kan förenklas utan att kvaliteten i servicen försämras?
Åland är ett småskaligt samhälle. Lagstiftning som fungerar väl i större kommuner fungerar inte alltid lika bra i små kommuner. Därför borde varje lagförslag som påverkar kommunerna innehålla en analys av konsekvenserna för små kommuner och en redovisning av hur eventuella merkostnader ska finansieras.
Det handlar inte om att ge kommunerna ett frikort. Kommunerna måste ta ansvar för en god ekonomi och en effektiv verksamhet. Men samma krav bör ställas på lagtinget och landskapsregeringen. Om kommunerna förväntas effektivisera måste också lagstiftning, administration och finansieringsmodeller prövas med samma kritiska blick.
Tvångssammanslagningar kan i vissa fall bli nödvändiga. Men de får inte bli en ersättning för en diskussion om varför kommunerna hamnat i den situation de befinner sig i.
Kanske är den viktigaste frågan inte hur många kommuner vi ska ha på Åland. Den viktigaste frågan är om vi har byggt et system som ger kommunerna rimliga förutsättningar att lyckas. Om svaret är nej är det kanske inte kommunerna som först behöver förändras – utan systemet.
ROLF GRANLUND (ÅF)
