Från köttpropp till seniorproposition
Inom något tiotal år utgör vi som passerat den 65e födelsedagen drygt hälften av väljarunderlaget.
Valen i framtiden kommer att i betydande grad kräva av politikerna att de tar hänsyn till den verkligheten. De som har följt med de senaste tio åren vet att synen på denna tilltagande kategori ofta kläs i mindre smickrande epitet. Socialdemokraten Pär Nuder, en av Göran Perssons påläggskalvar, dristade sig till att beskriva fyrtiotalisterna som ett köttberg som de unga måste skjuta framför sig, en köttpropp som hindrar utveckling och förnyelse. Påläggskalven Nuder är med ackuratess förpassad till den politiska ’wannabe but didn’t make it’ hyllan. (’Ville nog men kunde inte.’). Seniorgruppen kommer att visa sig vara en lyftesten med ryggknäckande konsekvenser om den inte tas på allvar.
De som i dag kliver in i politiken via de lovvärda ungdomssatsningarna behöver redan i det här stadiet varsebli att de inte kommer in i ett vakuum. Den värld som erbjuder dem utbildningar och utvecklingsmöjligheter skapades av de som nu är seniorer. De träd vars frukter vi alla slåss om växte genom de äldres arbete, mod att pröva nya vägar, och i inte ringa grad på bekostnad av deras hälsa och livsinsatser. Den som glömmer det går en historielös framtid till mötes och riskerar att ägna sig åt att återuppfinna hjulet. Vilken idiot som helst kan göra egna misstag, det krävs kloka människor för att lära av andras.
Att det finns en åldersdiskriminering är ställt utom allt tvivel. Att falla för åldersstrecket är på många plan en brutal verklighet. Det är med det som med datummärkningen på mjölken. Står det ’bäst före datum’ så är det många som slänger paketet utan att kontrollera om mjölken är läskunnig och faktiskt blivit sur för att den blev lite äldre. Förvaras den rätt klarar den sig ofta mycket längre än det angivna datumet. Precis som med oss seniorer. Den konstlade fixeringen vid ett ålderstreck baserades på en annan verklighet än vår nutida. Det är dags att revidera uppfattningarna omkring både hur och när man går i pension. En sak är säker: likhetstecknet mellan ’uppnådd pensionsålder och avpolletterad’ måste brytas upp.
Vi har framgångsrikt förbättrat livskvaliteten och livslängden. Men fortfarande, trots att de flesta alltså lever tjugo, trettio år efter det att åldern är inne att de vill modifiera, ändra och reformera livet så är det alltför många som kliver in i ’de icke behövdas, de överflödigas skara’. (Klen tröst om än inte oväsentlig: ’men ni har ju barnbarna att ägna er åt!!!) De som inte vill sluta vare sig arbeta eller leva bara för att de har blivit numeriskt äldre reagerar alltmer på detta. De vill ta strid. De vill inte börja dö förrän de slutat leva.
Alltså måste vi skapa en ’seniorproposition’ som radikalt ändrar synen på ’äldreproppen’. Ingen får längre lov att förlora sitt egenvärde bara för att den passerat ett datum. Ingen bör heller få lov att skuffas undan från det gemensamma livet bara för att den inte längre gillar att dra en repa på landsvägen eller göra konster i skateboardrampen, eller slira en pjäxa på diskogolvet.
Vi introduceras dyrbart och gradvis på arbetsplatser men vi avpolletteras från dem abrupt och kliniskt. Vår uppsamlade kunskap, kompetens och erfarenhet tas nästan aldrig tillvara. Vi får inte träna upp våra efterträdare, vi får inte debriefa oss på de som skall ta över efter oss. Eller: vi har idag inga verktyg för att visa hur värdefulla vi är. Om företagen, om myndigheter och organisationer i sin årsredovisning redogjorde för sitt humankapitals ekonomiska värde skulle ingen gå i pension med ’förbrukad-stämpel’. Den som slutar i företaget skulle i nästa årsräkning sättas upp som en förlust och därigenom ges ett synligt värde. Och det värdet är då endast toppen på det isberg som är den människans totala och oersättliga värde. Men i en värld som mäter allt i pengar vore det en början till en ny räknemetod.
Vi seniorer finns. Vi är kanske lite mindre kvicka i bena, men är långtifrån sengångare. Vi må ha slutat ta de högsta tonerna klockrent, men vi kan sjunga länge än. Tystar ni ner oss skall vi börja gapa för full hals.
Vi finns, men vi vill inte skapa ett seniorparti. Åldrandet är ingen sjukdom, tvärtom; det bör vara en mognad. Att kasta moget vin överbord utan att smaka det vore som att slänga tillbaks vrakchampagnen enbart för ’den är ju så gammal’ Vi vill vara medmänniskor som nu är lediga till att bidra med allt vi lärt oss i livet och vi vill fortsätta att göra kapital av alla de investeringar som hela livet gett oss. Vi vill helt enkelt fortsätta vara medmänniskor, men på något andra villkor.
Hjälp oss att formulera en ’äldreproposition’ för hela samhället. Så minimeras risken för att vi blir en ’äldrepropp’. Ignorera oss och hela samhället kommer att storkna.
Björn Donobauer,
snart panschis
