Förnybar energi ger oss ett verkligt oberoende
Ofta brukar debatten om kärnkraft handla om de ekonomiska, säkerhets- och miljömässiga problemen. Det är positivt att vi nu på allvar dissekerar informationen kring också de geopolitiska problem som kärnkraften medför. Det är ett uppdrag som dessvärre Jan Grönstrand misslyckas med.
Låt oss först konstatera att exporten av uran har en betydande ekonomisk betydelse för Ryssland, dels genom uranproduktionen, dels genom det ryskt styrda Rosatom, som har kommit att bli en av elefanterna inom kärnkraftsindustrin.
Tillsammans med Kazakstan och Uzbekistan, båda länder inom den ryska intressesfären, producerar Ryssland mer än hälften av världens uran, enligt World Nuclear Association. Dessa länder kopplas ihop av ESA, Europeiska atomenergigemenskapen, i sin statistik på grund av de tre ländernas samarbete i OSS – Oberoende staters samvälde. Kopplingen kan också göras för de ryska ingripandena i ländernas interna angelägenheter. Exempelvis stöttade Ryssland för inte länge sedan den kazakstanska diktaturen i stoppandet av folkliga protester med militära medel. Bedömare, såsom Tomas Kåberger, professor vid Chalmers tekniska högskola, menar därför att Ryssland med uranet kan utöva ett markant inflytande på säkerhetspolitiken.
På EU-nivå importeras 44 procent av allt uran från Ryssland med Kazakstan och Uzbekistan enligt ESA. Visst stämmer det att en hel del av detta uran exporteras vidare till andra länder, men för mig är det ett besynnerligt svepskäl. Köper vi uran från auktoritära stater stöder vi dem, oavsett vad vi gör med bränslet i nästa steg.
Också prismekanismerna spelar in. Eftersom Kanada, Australien och Sydafrika säljer uran för ett långt dyrare pris än i Ryssland med Kazakstan och Uzbekistan, kan Kreml använda uranet som ett säkerhetspolitiskt vapen på finansmarknaderna.
Rosatom är en koncern som omfattar över 300 företag och organisationer som är involverade i olika delar av produktionen av såväl kärnkraft som kärnvapen. I EU bygger man eller planerar man att bygga i Belarus, Finland, Ungern, Tjeckien, Bulgarien och Slovakien.
Det är inte alltid lätt att förstå att Rosatom ligger bakom alla kärnkraftsintressen. När Fennovoimas projekt i Pyhäjoki säkerhetsgranskades för några år sedan gjorde Rosatom först anspråk på 49 procent av bolaget. På grund av kravet att ett finländskt kärnkraftverk måste ha minst 60 procent europeiskt ägande nekades anspråket. Men kort därpå dök ett kroatiskt energibolag upp och ville köpa andelar, vilket visade sig vara kontrollerat av ryska medborgare med koppling till Kreml och Rosatom.
Ett annat exempel är när Rosatom via sitt dotterbolag TVEL utövar påtryckningar genom det samriskbolag som de äger tillsammans med det kazakstanska statliga bolaget Kazatomprom. Vattenfall stoppade nyligen uran som kom just från TVEL för att, som de säger, “slå vakt om vårt oberoende och säkerställa leveranser av kärnbränsle”.
Veli-Pekka Tynkkynen, professor i rysk miljöpolitik vid Helsingfors universitet slår huvudet på spiken i en intervju för Yle: “Om vi satsar på rysk kärnkraft ger vi ett direkt stöd till Rysslands kärnvapenproduktion och på det sättet också till Vladimir Putins geopolitiska mål.”
För mig är det inte kompatibelt att vara en stark Putinmotståndare och kärnkraftsvän i dagens läge. Kärnkraften är inte en väg bort från beroendet av ryskt energiinflytande. Ett verkligt oberoende kan bara åstadkommas med förnybara energikällor.
SIMON HOLMSTRÖM
LAGTINGSLEDAMOT (HI)
