DELA

Förenklade utspel hjälper oss inte framåt

”Åland är en träknut” sa Finlands förre ambassadör René Nyberg på ett seminarium om säkerhetspolitik och Ålands särställning som hölls i Helsingfors i november 2015. Han syftade på den finurliga kombination av sågade träbitar, en ”knut”, som ramlar isär om inte alla sitter på plats samtidigt. Nyberg har rätt i detta, att väcker man en fråga om Ålands särställning så har man väckt många fler. Det blir därför bekymmersamt om debatten om Ålands internationellt definierade särställning inriktas på en enda del av ”träknuten” – som om det vore ett enda lands angelägenhet, eller som om det gällde en enda aspekt av helheten. Kanske är det ändå så som vi valt att samtala om självstyrelsen eller Ålands särställning. Ibland är det självstyrelsefrågorna som dominerar, och just nu är det frågan om demilitariseringens framtid som tagit den platsen, ibland kopplat till den övergripande natofrågan, men inte alltid.

Demilitarisering är ett begrepp som reglerar säkerhetslösningar på Åland, främst i tider av fred, inte krig. Kort sagt: befästningar eller annan militär närvaro medges inte sedan 1856 respektive 1921 (Ålandskonventionen). Ålands status under krig, däremot, regleras dock inte främst av demilitariseringen utan av det faktum att Åland sedan 1921 även är ett neutraliserat område.

Ett sådant står utanför varje internationell konflikt och kan därför heller inte användas för krigföring i en sådan konflikt.

I den händelse neutraliseringen hotas/kränkts av en angripare, har Finland enligt Ålandskonventionen därför rätt att ”vidtaga nödiga åtgärder för att uppehålla och tillbakavisa angriparen”, d.v.s. försvara finländskt territorium, i det här fallet Åland och dess neutralitet, med militära medel. De här två begreppen, demilitarisering och neutralisering, är alltså två sidor av samma mynt i fallet Åland.

Under flera av 1900-talets krig har Åland militariserats periodvis.

I vilken grad detta har varit principiellt i linje med vad Ålandskonventionen från 1921 medger får historikerna utreda.

Vi ska samtidigt observera, att under Finlands tre krig sedan 1921 (Vinterkriget, Fortsättningskriget och Lapplandskriget, för att använda dessa beteckningar) var Åland hela tiden neutraliserat område, d.v.s. Åland användes inte som bas för militära operationer, i stället försvarade och upprätthöll Finland Ålands neutrala ställning under dessa krig.

Ska man debattera demilitariseringen måste man väga in neutraliseringen, och ska man debattera dessa två bör man också ha i åtanke vad en åter-militarisering av Åland skulle innebära – alltifrån Ålands identitet till hur säkerhetssituationen för länderna runt Östersjön påverkas. Och Nybergs resonemang är ännu vidare: öppnar man frågan om demilitariseringen öppnar man, enligt honom, också frågan om svenska språkets ställning i Finland och Ålands särställning över huvud taget. Det må vara hursomhelst med just detta, men det står klart att de tre ben som Åland vilar på idag, är vad som tillsammans skapat hundra år av stabilitet: det realpolitiska (demilitariseringen), det minoritetsrättsliga (minoritetsskyddet) och det pragmatiska (självstyrelsen). Frågan om Ålands identitet och särställning ser ut på det sättet.

Förenklade utspel eller tvärsäkra svar hjälper oss just nu inte framåt, om vi vill bli klokare av att samtala och debattera dessa frågor

Kjell-Åke Nordquist

Direktör, Ålands

fredsinstitut