Förbud och tvång i centrum
En intervju med stadsarkitekten avslutas med ”det gäller att hitta en bra lösning för alla” vilket är det mest sanna som sagts. Tyvärr är förbuden inte bästa lösningen för alla. Hela den svaga centrumutvecklingen de senaste 10 åren är ett bevis på att bästa lösning för alla inte hittats och att sökandet inte varit helhjärtat.
Till saken hör att Kmärkning kan ske endast i samråd med fastighetsägaren. Det visar tydligt att frivilliga överenskommelser måste till. Det är dialog och samråd som gäller, inte konfrontation som förbuden innebär. Ändå är intrycket från debatten att inte speciellt stora ansträngningar lagts på det och att hörsägen och rykten varit mer styrande i processen än konkret material. Dagens rivningsförbud är inte en lösning utan bara att skjuta upp frågeställningen.
I kommentarerna frågas också ”vems är staden?”. Den frågan behöver kompletteras med ”vems är fastigheterna?”. I processen med delgeneralplanen känns det som om fastighetsägarna ligger en bra bit ner på skalan. Deras konkreta synpunkter på planen har ännu inte nått oss politiker och signalen från staden med åtgärdsförbud utan hörande är mer ett slag i ansikten än förtroendefull dialog.
Staden har anledning att tänka om och se fastighetsägarna som parter i diskussionen med insikten att det är enbart med dem ombord som staden utvecklas. I de här diskussionerna är det två parter som är beroende av varann och det kan inte vara svårt att hitta win-winlösningar. Frågan är nu också ställd på sin spets så att en prövning i fullmäktige behövs för att se vad majoriteten egentligen tycker. Personligen tror (och hoppas) jag att fullmäktige har en annan åsikt än stadsstyrelsen.
Lennart Isaksson
MSM
