Förbjuda ett sista rop på hjälp?
Tiggeri är för närvarande ett politiskt omdebatterat problem i alla nordiska länder. Norge och Danmark har båda infört så kallade lokala tiggeriförbud, vilket innebär att kommuner har rätt att förbjuda tiggeri inom sina gränser. Både finländska och svenska politiker diskuterar nu om man borde gå samma väg. Många människor är för det här, men min åsikt är att det är fel att förbjuda tiggeri. Det är fel att förbjuda människor att be om hjälp.
Den 11 mars 2013 intervjuar Josefine Hökerberg och Roger Turesson från Dagens Nyheter Claudia och Nico Sbircea i artikeln ”Jag ska inte behöva leva såhär”. I intervjun berättar paret Sbircea vad de som tiggare i Stockholm tvingas genomlida varje dag, och varför. De måste få ihop pengar för att överleva, och dessutom har de ett sjukt barn. De skulle vilja jobba, men Nico förlorade sitt arbete i Rumänien, och i Sverige kan de inte drömma om att få något. Att tigga är alltså deras sista val, något de är tvingade till. Hur kan man då, rent etiskt, hindra dem från att göra det? Det vore hjärtlöst att ta ifrån dem rättigheten att be om hjälp, och beröva den mänskliga friheten.
Problemet, alltså fattigdomen, som paret Sbircea och många andra lever med försvinner inte för att vi förbjuder tiggeriet. Skillnaden är bara att vi inte behöver se tiggarna och fattigdomen i vardagslivet på gatorna. Du kanske, precis som jag, känner dig obekväm då du passerar en tiggare på gatan, och väljer att vända bort blicken. Men att vi känner oss besvärade över tiggarna – eller kanske snarare över oss själva för att vi inte gör något åt saken – låter inte som ett vettigt argument i mina öron.
Förutom det moraliska i frågan är det också rent praktiskt svårt att definiera ett tiggeriförbud: innebär det till exempel att även insamlingar ska förbjudas? Claudia Sbircea berättar i intervjun att en äldre dam har skänkt henne varma ytterkläder – ska sådan verksamhet också vara fel? Och hur räknas det när man spelar instrument och tjänar små slantar på gatorna, något som folk verkar uppskatta? Kanske det är okej så länge man har snygga kläder och ser tillräckligt finsk eller svensk ut.
Jag måste dock erkänna att de flesta frågor gällande tiggeriet går att se på från två håll. I intervjun berättar Claudia Sbircea att första gången hon gav sig ut för att tigga, brast hon i gråt och försökte gömma sig. ”Det var hemskt”, säger hon. ”Men jag har inget val. Vi har ingenting i Rumänien sedan Nico förlorade jobbet och vår äldsta dotter behöver hjälp och mediciner.” Det här används flitigt som argument: tiggeri borde förbjudas eftersom det är inhumant att tvingas göra det. Frågan är dock om det är mer humant att bara sitta hemma utan att kunna göra något, medan familjen svälter omkring en.
I ett stycke berättar Josefine Hökerberg och Roger Turesson om hur några försäljare börjar bråka med Claudia. Ordningsvakterna som dyker upp säger: ”Oj oj oj då, vad har vi här då, lite kriminell verksamhet?” Kriminalitet och våld anses nämligen allmänt bland tiggare, och det argumenterar för att de måste bort från gatorna. Jag har själv sett tiggare använda våld, både mot varandra och mot förbipasserande. Men jag har även sett andra, så kallade ”vanliga människor”, ta till våld. Kriminella handlingar likaså. Med sedan finns det ju tämligen många icke-tiggande människor som inte heller beter sig vettigt ute på stan, vilket de som sköter sig inte ska behöva lida för. Ordningsmännens andra kommentar kan understryka detta: ”Hon kanske inte är maffia, men det finns de som är maffia.” Man kan inte dra alla över en kam på det här sättet.
Eftersom tiggeriet går hand i hand med fattigdomen är det här en väldigt svår debatt, både moraliskt och praktiskt. Min åsikt är att tiggeriet omöjligt kan förbjudas, eftersom vi inte kan förbjuda fattigdom. Jag håller med om att en slant i tiggarbössan inte hjälper på lång sikt, men det kan dock rädda någon för stunden. Snarare än ett förbud tror jag mer på ett försök att göra tiggeriet mer kontrollerat, eller arbete för att bekämpa fattigdomens spridning. Fattigdomen är nämligen kärnan och i sig ett omöjligt problem som vi inte kan lösa genom att blunda för det. Vi kan inte förbjuda det här sista ropet på hjälp.
Dominique Mörn
