Föräldrarnas sak avgöra om barn är på dagis eller hemma
Regeringens förslag att slopa rätten för barn under tre år att gå till dagis när de får ett eller två syskon som är hemma med en vårdnadshavare är en betydligt större förändring av samhällets stöd till barnfamiljer än man hittills låtit förstå.
Förespråkarna för denna försämring anser den marginell . Dessutom framhåller de att kommunerna har fritt fram att fortsätta med nuvarande system och att enskilda föräldrar alltid kan anhålla om att socialnämnden prövar om deras barn kan få gå på dagis även om lagen inte ger dem den rätten
Detta att förändrar en generell (allmän) rätt till barnomsorg för barn under tre år till en behovsprövad rätt innebär en systemförändring. Den generella rätten föräldrarna nu har innebär att alla föräldrar kan välja om de vill ha sina barn hemma eller om de vill att deras barn ska vara på dagis kortare eller längre tid av dagen. Föräldrarna har ansvaret för sina barn och förväntas också göra de val för sina barn som ur familjens helhetssituation är bäst.
Regeringens förslag innebär att man övergår från en generell socialpolitik till en selektiv, behovsprövad politik.
Detta är en klar försämring och principiellt en farlig väg för den åländska socialpolitiken. Den s.k. nordiska välfärdsmodellen bygger på generell rätt, dvs alla har samma rätt till de förmåner som samhället erbjuder. Exempel på detta är allmän och fri utbildning, allmän hälso- och sjukvård med låga inträdesavgifter och subjektiv rätt till barnomsorg.
Svagheterna med den selektiva socialpolitiken som grundar sig på behovsprövning är många. Jennette Blomqvist och Aino Waller har var och en på ett belysande sätt beskrivet det godtyckliga med behovsprövning av sociala tjänster. Likaså påpekar de att de flesta inte vill utsätta sig för den granskning av sitt fögderi som det innebär att anhålla till den kommunala socialnämnden om en förmån som man är i behov av.
Det s.k. förebyggande utkomststödet som regeringen lanserade efter senaste val för att uppfylla sitt löfte till de fattigaste pensionärerna är ett sorgligt exempel på hur man misslyckas när man erbjuder en social förmån som individen måste anhålla om hos socialnämnden i den kommun där man bor.
Den generella välfärden har många fördelar. Den har visat sig fungera bäst av alla socialförsäkringssystem som finns i världen. Den är minst byråkratisk att administrera, den är rättssäker och den uppfattas som en rättighet, inte som fattigvård.
Många tror att socialpolitik bara är till för att hjälpa de allra fattigaste. Men så fungerar inte den nordiska välfärdsmodellen. Den utvecklades uttryckligen för att man skulle komma bort från fattigvården.
Den generella välfärdsmodellen finansieras i första hand via skattesedeln och i någon mån via avgifter. De som har höga inkomster betalar mer i statsskatt och högre avgifter till exempelvis barnomsorgen. Deras önskemål i fråga om sociala rättigheter är därför ytterst relevanta. Om den som bidrar mera till systemen inte får sina behov beaktade är det klart att intresset för att vara med och finansiera systemet avtar.
Socialdemokraterna kommer av principiella skäl att motsätta sig den försämring av barnomsorgslagen som föreslås för de vårdnadshavare som önskar ha sina barn på dagis när de är vårdlediga. Vi slår vakt om den generella välfärdsmodellen och tycker att föräldrarna skall ha ansvaret att bedöma om de vill ha sina barn på dagis eller hemma.
Barbro Sundback (S)
