DELA

För vem bygger staden sin infrastruktur?

Den frågan kan man med fog ställa sig när man ser resultatet av Storagatans ombyggnad och vad som planeras för Ålandsvägen.

Det finns tydligen hur mycket pengar som helst i infrastrukturavdelningens budget eftersom Ålandsvägen ska byggas om på samma kostsamma sätt som Storagatan med upphöjda korsningar av kinesisk gatsten dessutom med refuger mitt i korsningarna.

Och detta för att det ska finnas viloytor för fotgängare.

Men hallå , först smalnar man av gatan och så bygger man dessutom refuger mitt i gatukorsningarna för att fotgängare ska ”ha viloytor”.

Vem kan t.ex. stå och vila sig på den smala refugen vid korsningen Storagatan – Strandgatan? Då borde i så fall refugen vara så bred att man kan stå där och vila med en rullator, eller hur?

Varför lyssnar inte infrastrukturnämnden på ”brukarna”, som vi skattebetalare kallas, och tar hänsyn till praktiska konsekvenser, som funktionalitet och användarvänlighet?

Man fortsätter bygga upphöjda kinesiska gatstenskorsningar trots att Äldrerådet och Mariehamns Pensionärsförening i en insändare ber planerarna att inte fortsätta med den typen av beläggning. Stenbeläggningen som underlag är besvärlig att gå på för en del människor, inte bara för äldre. Men ingen lyssnar.

Stadens infrastrukturnämnd är en självständig, hårdnackad aktör inom stadens förvaltningar och låter sig inte påverkas så lätt av opinionen.

Som den agerar får man uppfattningen att den har samma för opinionen okänsliga planeringsperspektiv som den verkställande ledningen.

När infrastrukturnämnden bygger om gator och vägar då ska cykel- och gångbanor breddas medan utrymmet för biltrafiken ska krympas till nästan det minimala.

Den här politiken är enligt infrastrukturdirektören stadens klart uttalade målsättning. Men är detta verkligen stadens målsättning – eller är det bara infradirektörens?

Har staden inget ansvar för att trafiken till och från hamnen ska flyta så smidigt som möjligt?

Att infrastrukturnämnden inte bygger för att biltrafiken ska flyta smidigt igenom staden bevisas i och med Storagatans färdigställande.

Jag är tacksam mot Lennart Isaksson, medlem i infrastrukturnämnden, för att han tog sig tid att svara på några frågor i min insändare den 29 september. En av frågorna var: ”Varför bygger man inte korsningen Storagatan-Strandgatan som korsningen Storagatan-Ålandsvägen med en avfartsfil (smitfil) så att trafiken kan flyta så smidigt som möjligt när flera hundra bilar ska från färjorna igenom staden ut till landsbygden?

Isaksson svarade bl.a.: ”påståendet att utrymmet för biltrafiken minskar stämmer inte, däremot har en plattlagd yta lagts till på vardera sida för att dämpa hastigheten. Den plattlagda ytan ligger på samma höjd som asfalten, vilket innebär att den sammanlagda ytan är körbana. Att korsningsområdena är upphöjda är en konsekvens av att man vill undvika dödsfall på grund av höga hastigheter.

Övergångsställena är belagd med en slät granit, krysshamrad”.

Oavsett hur man ska tolka Isaksson svar så går det inte att ”smita” förbi ett fordon som står och väntar på att få svänga in till Strandgatan från Storagatan om man kommer från hamnen. Det omöjliggörs av en avsmalnande körbana och höga trottoarkanter och en refug mitt i gatan.

Jag uppskattar Isaksson också för att han tillsammans med majoriteten i infrastrukturnämnden tryckte på pausknappen vad gäller ombyggnaden av Ålandsvägen.

Även om vi inte är så många som skriver insändare i detta ämne så finns en uppdämd, uppgivenhet hos många att ta till pennan och yttra sig, därför att ingen lyssnar.

Kanske man ändå, i och med nämndens beslut om att skjuta upp ombyggnaden av Ålandsvägen, kan hoppas på lyhördhet för den kritik som riktats mot det liggande förslaget.

Rolf Granlund