DELA

För miljön och ekonomins bästa

Nyligen så kom Mathias Johansson (Åländsk Center), Gyrid Högman (Åländsk Center ), Antonio Salminen (Moderat Samling för Åland) Stellan Egeland (Obunden Samling) och Annette Bergbo (Hållbart Initiativ) ut med en rapport som ämnade minska kommunala kostnader. Denna rapport har mött stora protester från flera delar av Ålands befolkning. Jag utgår från att vid detta lag så har många olika personer framtagit flera punkter i denna rapport och talat ut mot dessa. Även om jag så skulle vilja så skulle en insändare som tar fram varenda punkt i denna 27 sidors långa rapport vara alldeles för lång, så därav kommer jag sikta in mig på ett fåtal punkter i rapporten.

 

Det går inte att bortse att bland annat Åland, men även en större del av världen, har påverkats ekonomiskt av coronapandemin och att det finns en stor oro överallt på grund av detta. Olika länder har haft olika respons, men en trend som framstått under pandemin är att de länder som minskat dödsnivån verkar vara de länder som klarat sig bäst ekonomiskt. Detta verkar vara en logisk slutsats: om folk är friska och lever så kan de bidra till ekonomin.

Med denna slutsats i åtanke så kan vi nu ta en titt på rapporten. De förslag som framstår i rapporten är inget att bli förvånad över när man tänker på att Centern, Moderat Samling Åland och Obunden Samling deltog i förhandlingarna. Mer förvånande är kanske Hållbart Initiativs deltagande.

I punkt C så framställer dessa politiker att deras mål är att minska arbetslösheten och bidra till en högre inkomst per capita (per person).

Hur många av vår befolkning skulle egentligen tjäna på detta förslag? Just nu bor runt 30 000 personer på Åland, varav cirka 6 200 är barn (enligt ÅSUBs siffror 2020).

 

Låt oss göra ett tankeexperiment: Av alla våra vuxna ålänningar så finns det en ung vuxen kvinna som bor med sin sambo i en lägenhet i Mariehamn. Låt oss säga att denna kvinna heter Anna. Anna är född och uppvuxen på Åland, hon tog studenten från Ålands Lyceum utan några större problem under studietiden och flyttade från Åland för att vidareutbilda sig men flyttade tillbaka för att arbeta. Detta är en väldigt vanlig historia för många ålänningar. Anna gick ut universitetet med höga betyg och fick snart ett kontorsjobb.

Tyvärr så kom detta till ett abrupt slut när Anna väldigt plötsligt blev sjuk när hon var runt 25 år gammal. Vad hennes sjukdom är spelar ingen större roll, men i stora drag så har den gjort att hon lever i konstant smärta och inte längre är arbetsför. Annas sjukdom påverkar henne till den grad att hennes partner blir hennes närståendevårdare via KST. Detta betyder att han får en lön på lite mer än 400 euro i månaden. Hyran för lägenheten de bor i är ungefär 670 euro i månaden. Elen kostar mellan 50-60 euro i månaden, utöver detta betalar de dessutom mobilabonnemang och internetavgift. Anna har vid detta laget tagit ut den maximala tiden av sjuklön från FPA och har därav tvingats vända sig till AMS för att få fortsatta betalningar. Vid detta tillfälle så är Anna tvungen att regelbundet få hjälp av matbanken samt få hjälp från sina föräldrar för att ha råd med mat varje månad.

Situationen hon har hamnat i har inget med hennes handlingar under hennes liv att göra, hon var alltid ansvarsfull med pengar och noga med allt i sitt liv.

 

Som många unga människor idag så är Anna en väldigt driven och miljömedveten person. När Anna och hennes partner är ute och handlar så vill Anna helst köpa mat och husgeråd som är miljövänliga och hållbara, men när en ekologisk produkt kostar lite mer än en mindre ekologisk produkt så hamnar hon ofta att köpa saker som är sämre för miljön.

Om det ekonomiska stöd som Anna får, stöd som knappt räcker till, nu inte är tillräckligt för att hon ska kunna köpa mycket eller handla miljövänligt hur ska hon då kunna förväntas kunna göra detsamma med ännu mindre pengar i tillgång?

 

Kanske argumentet de politiker som framförde förslaget skulle göra är att Anna borde ha sparat pengar – det gjorde hon – eller att hon borde försöka hitta ett jobb – hon kan ibland inte ens ta sig ur sängen. Man kan undra vad exakt hon förväntas göra enligt dessa politiker om hon inte kan göra det de förväntar sig och hennes ekonomiska situation försämras.

Som vi fastställde tidigare så förbättras länders ekonomiska situationer, speciellt nu under coronapandemin, när befolkningen är så frisk som möjligt och klarar av att hålla sig vid liv. Utöver detta så har det bevisats gång på gång att ekonomin växer när folk har tillräckligt med pengar för att ta hand om alla basbehov och på så sätt kan spendera pengar på andra saker. Hur förväntas folk hålla sig friska och vid liv om de inte ens har råd med mat? Hur förväntas de kunna öka företags inkomster om de inte har någon inkomst själva? Vilka pengar är det egentligen meningen att de ska betala med om de inte har några?

 

Logiken att de som inte har något ska förlora mer funkar inte. Om vi vill se till att Ålands befolkning är frisk, glad och villig att spendera pengar och på så sätt bidra till vår ekonomi så måste vi se till att deras basbehov möts. Det betyder att de ska ha råd med hyra och mat.

Om ingen har råd att gå på bio så kommer ingen att gå på bio, och i detta fall så försämras bions ekonomi, till exempel.

Om forskning och bevis från det verkliga livet tyder på att folk som har pengar spenderar mer pengar så kan man undra vad exakt de politiker som framställt förslaget egentligen förväntar sig att folk ska göra om det förslag de framställt går igenom.

Ett exempel vi kan kolla på som direkt bevis på detta är Island. När finanskraschen 2008 skedde så såg allting väldigt dystert ut för Island, men de har sedan dess tagit sig ur denna knipa mycket snabbare jämfört med till exempel Irland. Hur? De ökade på välfärden.

Vår nordiska välfärd som alla i omvärlden är bekanta med, den som förslaget vill dämpa. Skatterna höjdes förvisso, men det var de som tjänade mer som betalade högre skatt. De kan trots all betala lite mer skatt utan att svälta, till skillnad från våra låginkomsttagare. De som har låga inkomster använder alla pengar de får, och sätter på så vis fart på ekonomin runtom dem.

Det finns bevis om och om igen att människor som klarar av att hålla sig vid liv och hålla sig så friska de kan bidrar till ett lands ekonomi. En hälsosam, lycklig befolkning ger tillbaka.

Att strama åt, att begränsa deras tillgångar har aldrig, och kommer aldrig, att hjälpa. Man kan inte ge av något som man inte har.

Min åsikt, baserat på det bevis vi kan se i verkligheten runtom oss är denna: Slopa förslaget och låt oss ålänningar få en chans att ge tillbaka och stöda varandra.

Det finns ingen skam i att få, och ge, stöd till och från ens medmänniskor.

EMMA VÄVARE