Flyktingfrågans nejsägare särbehandlas journalistiskt
I vissa samhällsfrågor finns det två olika majoriteter: den upplevda majoritet som syns och hörs och sen en tyst, egentlig majoritet. Möjligt när folk tänker en sak och säger en annan.
I känsliga frågor starkt präglade av religion, oavsett om det handlar om en traditionell religion, eller en ny ”religion” som antirasism, är det den upplevda majoriteten som håller fast vid det religiösa, och därmed bevarar frågorna som känsliga. Rasism i vår del av världen är som sex före äktenskapet i delar av, säg, Indien.
Naturligt men fanatiskt motarbetat.
Det den gamla och nya formen av religion främst har gemensamt, är förkärleken för att förneka biologiska faktorer, använda ord som ”känns” bra, censurera fula ord och att befara att folk skulle ställa till med kaos och hemskheter om det inte var för religionens begränsande effekt. ”Det finns bara en ras – människorasen”, är dagens ”Gud skapade människan”. Att använda ”n***r”, är som det förr var att använda ”jävlar”.
Att försöka koppla ihop alla nya former av rasism med den gamla folkmordsnazismen, är dagens motsvarighet till att skrämmas med helvetet. Att på allvar sprida vanföreställningen om att rasist skulle vara något man ”är”, istället för bara en analys och en sakpolitisk åsikt, är dagens motsvarighet till att hetsa mot folk som förr i tiden ansågs ”vara” häxor och därför brändes på bål. (Alla som på detta sätt använder ”är”, alltså även de som säger att de inte ”är” rasister”, bidrar för övrigt till att förstärka denna vanföreställning.)
Ju mer nyreligiösa bygger upp en lokal låtsasvärld där folk som vill ta emot 20 flyktingar är ”goda”, och de som är emot är ”onda”, desto mer av en polarisering – som eldas på av folk vars identitetsbyggande kräver att de alltid upplevs som lite godare än andra inom samma lilla bubbla.
Vi borde göra oss av med idealet om att vara en ”god människa”. Ärlighet är ett ideal som kan ersätta det.
Trots att Igge Holmberg (S) förstår vad som menas med en tyst majoritet, i det här fallet en fullt tänkbar sådan emot flyktingmottagande, lägger han i en insändare i ÅT 17 juni i praktiken fram det som att denna majoritet inte kan finnas för att den inte… hörs.
Något som är mindre säkert att han förstår, är skillnaden mellan att vara kontroversiell och att vara provokativ. Att vara provokativ är onekligen att, som han på Facebook 15 juni, skriva: ”Och för dom som hoppades på annat, vi kommer att hinna ta emot flyktingar redan i år. Så pilutta er.”
De mest synliga och högljudda inom den upplevda majoriteten, är de som har störst intresse av att upprätthålla religionens lögner och att med alla tänkbara medel ignorera, censurera, mobba och hetsa emot folk som ifrågasätter och utmanar den.
För säkerhets skull. Ju räddare man är, desto längre in i den upplevda majoriteten söker man sig och desto mer försöker man distansera sig från den upplevda minoriteten. Så som mobbing i skolkorridorer fungerar.
Hos journalister, som ju också påverkas av detta, vinner denna rädsla ofta över viljan att vara professionella och objektiva. Det finns ingen konspiration. Bara en massa principlösa individer som tar det säkra före det osäkra genom att journalistiskt särbehandla flyktingfrågans nejsägare.
Följande översikt av tre ÅT-beslut hade låtit som partiskt gnäll om det inte var så tydligt och verifierbart:
När jag blir av med jobb på grund av de åsikter jag har på fritiden (polisen kallar det för diskriminering i arbetslivet och inleder en förundersökning), skriver ÅT inget.
När jag presenterar mig som kandidat, publicerar ÅT en ”kartläggning” av mitt privatliv.
När jag i egenskap av kandidat blir våldshotad på Facebook av en ickeanonym person, som säger sig vara beredd att ”betala min del av misshandelsrättegången”, skriver ÅT inget.
Om jasidan i flyktingfrågan debatterat avslappnat och sakligt, istället för att vara hysteriska och fokusera på nejsägarnas personer, hade hotaren inte upplevt vrede eller kanaliserat den mot några individer.
Daniel Lampinen (N)
