Fiskodlingen och skärgårdens avfolkning
Den åländska skärgården håller på att avfolkas. Vi har nu byar som kan betraktas som vita fläckar på kartan. Det är ett faktum som inte väcker några större reaktioner bland beslutsfattare. Detta gäller också de som är invalda med skärgårdsröster, vilket är synnerligen förvånande. Problemet accepteras när det bestått så länge. Man talar inte om kohesion för att låna ett begrepp från EU.
I varje fall inte om man talar om näringspolitiska beslut som skulle krävas för att förbättra skärgårdens position. som de pålästa vet är det ytterst svårt att finna en näring som tål global konkurrens och har verksamhets förutsättningar att drivas rationellt i stordriftsformat. Hittills har det inte förekommit andra alternativ än vattenbruk. De som vill förbjuda fiskodlingen talar destruktivt ”om något annat”. På Åland talar man uppenbarligen hellre om förbud än om lösningsmodeller när det uppstår problem.
Det finns emellertid ingen annan näring som blivit så utsatt för kritiska analyser och påståenden som fiskodlingen. Kvaliteten på kritiken har förvisso varit varierande. De politiska beslutsfattarna har placerat sig i första ledet. Förvånande nog finner man också representanter för näringslivets elit som själva på sätt eller annat påverkar miljön. Medierna skall naturligtvis granska verksamheter men inte hänfalla åt ensidighet.
Den fiskodling som finns är naturligtvis av stor betydelse för sysselsättning, transporter, penning genomströmning och allehanda effekter som behövs i ett samhälle som skall fungera. Skärgården måste ha en motor i form av en basnäring för att andra småskaliga komplement av näringar skall fungera. Inte minst gäller detta transporter. Fiskodlingen måste utvecklas för att följa med en värld som blir alltmer konkurrensutsatt. Odlar vi ingen fisk här så gör någon annan det eftersom produkten är hälsosam och efterfrågad. Nya tillstånd har inte beviljats på Åland på många år. Vi har världens mest restriktiva regler. På fastlandet är man också restriktiva när det gäller nya odlingstillstånd. Men den föregående regeringen beviljade några tillstånd i havsmiljö. Anledningen till att man gått med på vissa lätt är att man observerat att en stor del av den fisk som konsumeras importeras. Att man på Åland skulle sträcka sig till odlingstillstånd i havsmiljö förefaller avlägset. Någon har sagt till mig att det finns beslutsfattare som är positiva. Vi får se om de är konkreta. Vid politiska beslut är det resultaten som räknas.
Närings-och miljöminister Camilla Gunell (S) har valt att använda sin position till att fullständigt tillsluta alla livsutrymmen för skärgårdsnäringen vattenbruket. Hon har vid ett flertal tillfällen agerat på ett sätt som verifierar detta. Bland annat förefaller det som om hon inte beaktar förbättringar som odlarna gjort genom en alltmer riktad utfodring. Foderindustrins förbättringar av fodret har inte heller beaktats.
Det krävs ett visst mod för att inte lämna någon öppning för en näring i hennes ursprungsmiljö. Minister Gunell uttrycker sin negativism också utanför Åland. Brändö Lax är med i ett försöksprojekt som kommer att startas i ett område i anslutning till Brändö Jurmo. Gunell säger att vi skall vara restriktiva. Enligt det politiska språket kan man i detta fall utgå ifrån att det betyder nej. Nåväl, försöket kommer likväl att genomföras.
Minister Gunell torde vara så påläst att hon vet att den politiska processen också innebär att beslutande innebär kompromisser också när det gäller miljöfrågor annars åstadkommer man inte resultat. Men då gäller det att se till att en del grupper inte utsätts allt för mycket – i detta fall skärgården.
Olof Öström, Brändö
