Fiskodling ett sätt att smita undan ansvar, Brändö
Referens till Nyan 24 juni 2019, angående ”30,000 till hållbarhetsarbete i Brändö”.
Brändö kn:s ställningstagande i frågan om fiskodling i Gustavs visar på svårigheterna med anpassning till klimat- och miljökris. Kommunen är liten och i stort behov av skattebetalare för att försörja kommundirektör med förvaltning (som ändå aldrig kan bli resurs- och kompetensmässigt komplett). Därför försöker man locka till sig verksamheter av vilket slag som helst oberoende av om vilka förutsättningarna är. Kan man därtill direkt eller indirekt få externt finansiellt stöd från skattebetalare utanför kommunen blir det fullträff. Någon klimat- och miljöhänsyn finns inte. Förståelsen för andra, liknande kommuners behov är därtill stor som i detta fall. Inte ens Greta Thunberg har lyckats påverka!
Fiskodling i nätkasseodling är ett sätt att smita undan ansvar och kostnader för miljöpåverkan och -skydd. Förutsättningar för att bedriva odling under kontrollerade förhållanden är begränsade i motsats till landbaserade odlingar, vilka tvingas att kontinuerligt följa upp inkommande och utgående vattenkvalitet till höga kostnader. Landbaserade anläggningar med anslutning till större samhällen och därmed även effektiva (kommunala) avloppsanläggningar samt väl fungerande transportmöjligheter ger helt andra förutsättningar än nätkasseodlingar i små skärgårdskommuner. Ett annat problem är att anläggningar som kan undvika miljökostnader snedvrider marknaden till nackdel för seriösa konkurrenter, som tar på sig kostnaderna för miljöskydd.
Mariehamns stad har ett avloppsverk och -system, som står sig väl i jämförelserna med de bästa inom Östersjöområdet. Kostnaderna för systemet har varit och är fortsättningsvis stora. Praktiskt taget är alla invånare anslutna. Förutom en starkt förbättrad lokal miljö är även stadens bidrag till Östersjöns föroreningar mycket litet. Att samtidigt inom skärgården tillåta och uppmuntra till nätkasseodlingar gör att stadens investeringar till stora delar är slöseri med skattemedel. Man kunde i stället ha dragit ett långt avloppsrör söder om Kobba Klintar för att klara problemen lokalt. Vilket naturligtvis hade varit helt oacceptabelt.
Odlad fisk i nätkassar är numera en starkt ifrågasatt produkt. Undersökningar har till och med visat att halterna av miljögifter är mycket höga och då talar man om norska odlingar. Att nätkasseodlingar i Östersjön och Ålands skärgård skulle vara bättre, är svårt att tro. Fiskfodret produceras därtill under former som innebär slöseri med naturresurser. Rovdrift av naturen. Fisk – sill m.m. – vilken som sådan duger som utmärkt människoföda, mals ner till foder för odlad fisk. Eventuella, låga halter av miljögifter kommer därmed att flerfaldigas innan den odlade fisken hamnar på middagsbordet. Idag är kopplingarna mellan föda och hälsa högaktuella. Frågan är hur matproduktion i nätkasseodlingar kommer att klara den debatten.
Kommunerna har ett avgörande ansvar i ansträngningarna att hantera miljö- och klimatkris. Det mesta blir ändå bara prat och symbolhandlingar. Det är dags att kommunansvariga börjar ta till sig de åsiktsyttringar som Greta Thunberg-fenomenet har fört med sig.
Jan Westerberg (Miljöchef i.p.)
