Finns dagens EU kvar om tio år?
Inom Ålands Framtid diskuterar vi ofta framtidsfrågor och olika framtidsscenarion. Detta är frågor som intresserar mig och eftersom jag inte är politiker har jag inte heller en politikers traditionella syn på hur saker och ting ”måste” vara. Att Europa och EU, och därmed Åland, förändras är jag helt övertygad om och jag anser att Åland bör förbereda sig för framtiden.
I Barbro Sundbacks svar på min ledare i Nya Åland den 21 juli, en framtidsvision om Åland, utgår hon från att EU består och EU:s bidragspolitik kan upphöra för Ålands del endast genom att Åland går ur EU. Sundback beskriver också Isle of Mans förhållande till EU.
Som Sundback helt riktigt beskriver har Isle of Man, tack vare sitt till autonomier positivt inställda moderland Storbritannien, ett mycket förmånligt handelsavtal till EU, trots att autonomin valt att stå utanför unionen. En liknande lösning för Ålands del tror vi inom Ålands Framtid inte på, eftersom Åland tillhör en stat som ibland inte ens vill kännas vid sin egen autonomi.
Jag vill dock lyfta debatten till en annan nivå när det gäller EU. Jag ser det inte som självklart att EU existerar i sin nuvarande form om låt oss säga 10 år. Än mindre ser jag det som självklart att EU:s bidragspolitik fortsätter i sin nuvarande omfattning och detaljstyrning vare sig Åland är med eller inte.
Den traditionella politikersynen är att är man med i EU så är framtiden räddad, EU är en outsinlig bidragsmaskin. Sanningen är ju den att visserligen får en del länder stora bidrag från unionen men det är de övriga medlemsländernas nettobetalning, dvs. den summan de betalar mer än vad de får tillbaka från unionen som ges i ”utvecklingsbidrag”.
EU stöder tobaksproduktion i en del länder, EU stöder kampanjer för att få ner tobakskonsumtionen inom Europa och EU förbjuder snusförsäljning på Åland; ett exempel på inkonsekvent politik som inte bara vi nordbor reagerar på. Jag tror inte att EU:s medborgare kommer att vara nöjda så länge till med EU:s inkonsekventa stödformer. Stöden är ju en form av konsumentstöd och det finns andra sätt att stöda EU:s invånare än genom att subventionera matinköpen.
Miljöfrågorna klättrar stadigt uppåt på agendan, inte minst efter sommarens oväder som till stor del sägs bero på förbränningen av fossila bränslen. I mitt eget framtidsscenario kommer transportpriserna att stiga och det lokalt producerade kommer att både av miljöskäl och av kostnadsskäl att gynnas.
För mig är åländsk självständighet inget självändamål. Det är ett sätt att främst bevara Åland svenskspråkigt och ekonomiskt blomstrande. Ålands ställning som mikrostat skulle förenkla t.ex. förhandlingar med EU; de europeiska mikrostaterna har bättre avtal med EU än Åland, trots att de inte ens är medlemmar i unionen. Åland har en stor potential att utvecklas som vi inte kan utnyttja under nuvarande statstillhörighet.
Ålands Framtid
Birgitta Bergman-Jansson
