DELA

Finlands sak är vår

Tidningen Nya Ålands chefredaktör var i sin ledarspalt mycket bekymrad över ländernas internationella rätt, att kunna bestämma över sina egna angelägenheter speciellt när det gäller försvarsfrågor, militära pakter och övningar. Han drar in t.o.m. mänskliga rättigheter i det sammanhanget.

Nu syftar han närmast till försvarssammarbetet mellan Finland och Sverige, som vi har hört så mycket av på senare tid, inte minst yttringar från före detta försvarsministern och numera riksdagsmannen Carl Haglund. I det sammanhanget kan man väl komma ihåg uttalet ”Finlands sak är vår”, utan att behöva gå mycket långt i historien.

Närmare än så är Sveriges EU-anslutning, som in i det sista hölls hemligt för Finland. Nog av sådant samarbete kan man bara konstatera.

Ganska oansvarigt att truta ut till läsarna om allemansrätt i försvarsfrågor, när sådant inte existerar överhuvudtaget. Varje självtänkande individ kan förstå det geografiska läget där Finland befinner sig, om inte, då kan man förkovra sig i historiska kunskaper. Hade det inte varit för kriget, skulle Viborg vara Finlands största stad i dag, vågar ja påstå. Och att St. Petersburg skulle varit då den mest betydelsefulla handelsvägen för Finland i sin helhet.

Man kan inte ignorera dess betydelse till Ryssland försvarsmässigt, inte heller om Östersjön och dessa trafikleder. Det är helt oansvarigt att betrakta det som egna försvarsangelägenheter mellan östersjöländerna. Vem som helst knyter försvarsallians med någon, leder klart till motdrag bland andra berörda.

Och då kommer frågorna, hur långt kan man gå, vem gynnar man, är det värt överhuvudtaget osv.

Man kan tänka något djupare i det. Så enfald kan man väl inte vara att tro en försvarsallians mellan Finland och Sverige skulle bara noteras och eventuellt bokföras av Ryssland utan några motåtgärder. Jag är säker på att det stora grannlandet i öst skulle dra in Paris fredsfördraget, vad det sägs där om Finlands ställning och dess fria allianser efter andra världskriget.

Visst kan man dryfta det utan rädsla, men tro inte att det skulle kunna ske utan motdrag. Vad mera, kanske leda till etablerandet av viktiga observationsposter på Ålandsöarna för Ryssland, som inte har undertecknat något om ögruppens neutralitet efter åren 1856 och 1940 ospecifika yttranden, bara låtit saken bero och gör det ännu i dag – i vilket syfte?

Utan att uppvigla folk till falsk tro om något som inte existerar och därigenom skapa onödiga bekymmer eller rädsla i det långa loppet, kunde man kallt betrakta status Q tjäna bäst även i nuläget. Ärligt sagt med handen på hjärtat, skulle jag som en gång utbildad officer vid pansarbrigaden tänka ett par gånger om i stället för att rycka in och ens öva i försvaret av öarna som inte gör egen militärtjänst överhuvudtaget ens för sitt hemvärn.

Det vore kanske bäst att inte låta sig påverkas genom verklighetsfrämmande tidningsartiklar heller, utan att tro i stället på ”Statu quo belli” från 30.3.1856 dvs. att åländska öarna skola förbliva i samma skick som de voro under Krim-kriget, så där fritt översatt.

Pentti Arjopalo