Feltolkning om havsörn och ejder
Det finns en liten feltolkning i Johan Franzéns insändare kring havsörnen. Jag har naturligtvis hälsat alla åtgärder för att rädda havsörnen när den var illa hotad, men alltid när människan griper in i naturens balanser och obalanser finns det en överhängande risk för att man ytterligare skuffar balansen åt sidan. Grafiken över örnreviren i Åbolands och Ålands skärgård talar ett mycket tydligt språk. Det finns idag 250 örnrevir där. Antalet ungar är också i samma klass.
Finlands naturskyddsförbund har redan för snart tio år sedan konstaterat att den överlägset största orsaken till ejderns nedgång är den för balansen överstora havsörnspopulationen. Också i den här ganska emotionella diskussionen har den åsikten framförts av både anhängare och motståndare till skärgårdens vårjakt.
Jag har naturligtvis inte framfört någon åsikt om hur havsörnsstammen nu kunde begränsas. Orsaken är väl uppenbar för alla: det finns inget sätt att ingripa.
Det är riktigt att WWF har upphört med vintermatningen redan vid sekelskiftet. Den gjorde man när antalet revir och ungar var ca 50 procent av den nuvarande nivån. En hastig genomsökning av nätet visar dessutom att det finns en hel del lite onödiga ”örntjänster” utförda av entusiaster, som tycker att det är speciellt roligt – eller förtjänstfullt – att stöda starka örnar. Ådor och gudingar är dessvärre inte lika intressanta, lockande eller lättskötta understödsobjekt.
Däremot tror jag att den matning som nu pågår borde upphöra omedelbart – också när den sker under den formella förevändningen att man ”bara” vill fotografera det ståtliga djuret. Det finns t.ex. i Egentliga Finland 508 ställen där jägare och fotografer lockar djur med hjälp av kadaver. Det innebär att utfordringen de facto fortsätter också om den egentligen inte skulle behövas. På de här utfodringsplatserna finns det en mängd havsörnar, vilket för tillfället också ökar risken för fågelinfluensa.
Nils Torvalds
