DELA

Feltolkning eller inte

Jag vill hålla med Nils Torvalds (NT) om att det finns risker med att ingripa och rubba den ekologiska balansen. Men i fallet med havsörnen var det 1972 akut påkallat att göra nånting för att försöka rädda den sista spillran av stammen i Finland.

De flesta paren var sterila på grund av miljögifter, och oförmögna att bidra till återväxten. Det krävdes tio år av målinriktat arbete innan en långsam ökning började märkas,och ytterligare tio år av extra skyddsåtgärder innan projektet såg ut att lyckas.

Nu var det här att människan griper in ju inte någonting nytt för havsörnarna runt Östersjön. Efter att ha varit en naturlig del av det marina ekosystemet och levat i balans med ejdrar och andra bytesarter i tiotusen år, blev örnarna, liksom de flesta andra rovfåglarna, mål för människans intresse att styra och ställa i sin näringsmiljö, i synnerhet sedan skjutvapen blev tillgängliga i slutet av medeltiden.

Allt sedan dess, i 500 år, har den jagande och fiskande människan betraktat rovdjuren som sina konkurrenter och ett hot mot det matnyttiga viltet och sina tamdjur. I synnerhet de som levat av (eller roat sej med) jakt och fiske har varit och är idag övertygade om nödvändigheten av att människan upprätthåller ”balansen i naturen” som det heter.

Men ingen kan idag säga vilken havsörnens naturliga populationsnivå skulle vara och hur balansen i det ostörda ekosystemet skulle se ut om människan helt plötsligt försvann!

Torvalds uppehåller sej alltfort vid frågan om lockmatning av rovdjur med diverse kadaveråtlar som många ägnar sej åt. WWF har tagit avstånd från den sortens ”naturintresse” och havsörnsgruppen har mej veterligen hörsammat uppmaningen ren för 16 år sedan (frånsett ett fåtal kortvariga åtlar som tidigare användes för ringavläsning av övervintrande örnar).

NT duckar för de mest centrala delarna i min insändare om ejder och havsörn, och fortsätter att understryka havsörnspopulationens andel i ejdrarnas dilemma. Min poäng var att frågan är betydligt mera komplex än den framställs av NT.

Det faktum att örnarna tar en kanske avgörande del av ejderhonorna i Skärgårdshavet kan med stor sannolikhet också kopplas till de häckande ådornas allmäntillstånd. Såhär skriver Lennart Balk et al. 2016: ”Sambandet mellan B1-vitamin (=tiamin)-brist och laxfiskars dödlighet är välbekant sedan 1980-talet.

Nu fokuseras även på de subletala effekterna vid betydligt högre tiaminkoncentrationer än de låga halter som förorsakar förhöjd dödlighet. De biokemiska effekterna av tiaminbrist kan också kopplas till sekundära effekter som försämrad sim- och flygförmåga, försvagad tillväxt, sämre kroppskondition, minskad reproduktion, större utsatthet för parasiter och förändrad blodbild och sammansättning. Tiaminbrist har uppenbart negativa effekter både på reproduktion och överlevnad och kan signifikant bidra till populationsminskningar i många ekosystem. Det tål också påpekas att sjöfågelhonor är särskilt utsatta för alla stressfaktorer genom ansträngningen att producera äggkullar och ruva ut dem.

De vårjaktsfrälsta vill gärna förringa betydelsen av de talrika skyttegängens agerande i skärgården just när behovet av ostördhet är som störst. Det kan inte passera obemärkt att stressade ejderhonor har uppenbart svårare att värja sej, sina bon och sina ungkullar mot angreppen från örn och trut när också mänskan är närvarande.

För den seriöst intresserade finns en hel del artiklar och rapporter som berör ejderns situation runt Östersjön.

Här ett litet plock: Hario & Rintala, 2006: Hög mortalitet bland ejderungar, L.Balk et al.2009: Wild birds of declining European species are dying from a thiamine deficiense syndrome, www.forskning.se/2016/12/29/b-vitaminbrist-bakom-massdöd-bland-djur/, Joanna Fahlén: Minskning av ejder i Östersjön 2012.

Johan Franzén, Föglö