Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar det kulturella Åland
En fråga jag ställer mig idag efter att jag gav ut romanen om Olle är varför ingen debatt fördes på Åland om Grelsby sjukhus. Har man på Åland glömt att det funnits och existerat ett sjukhus dit man fraktade så kallade sjuka människor där man förvarade dem då deras sjukdom betydde att de var sjuka i sinnet.
Allmänt talades det om att var man inte normal skulle man transporteras till dårhuset. Skamligt var det att hamna på Grelsby. Varför kan man inte se felaktigheter som fanns samtidigt som man hyllar redare och potentialer som de mest felfria man har att visa upp?
När jag skrev berättelsen om Olle frågade jag ålänningarna om de hade något att berätta. Tystnaden var total. Är det så att man skäms så man inte vill berätta?
Är det även därför romanen om Olle inte av det kulturella rådet erhöll på Åland någon uppskattning? Frågan är varför man ansett mina tidigare romaner och mitt skrivande som en kulturinsats. Romanen om Olle blev inte ens nämnd på Litteraturdagarna man håller på Åland varje år.
Fattigdomen om att erkänna historiska misstag genomsyrar det kulturella Åland. En ny generation kulturrådiga har intagit utnämningsbordet där de pekar med hela handen om vad som ska hyllas.
Stipendier erhöll jag för mina tre tidigare romaner. Olle blev refuserad av det kulturella Åland på ett sätt som ställer frågor om hur kulturbärarna på ön väljer vad man som anses ska betyga historien medan man anser att vad som inte håller måttet är om en mentalvård som visar på en skamlig tid på Åland lika som barnhemsvården var.
Fördomar och respektlöshet för annorlunda individer frodades för sjuttio år sedan i min barndom på Åland. Symtomatiskt lägrar sig tystnadskulturen hos dem som arbetade inom mentalvården. Aldrig såg de något negativt i sammanhanget om hur man tog hand om de intagna, lika lite som ansvariga politiker eller läkare visade mot samhällskostnader hos människor som behövde vård men som i stället sattes i förvar.
Själv drabbades jag som barn av dåtidens avprogrammerande inhumana sätt att tänka. Tillvaron blev att samhället löste min faderlöshet med att jag hamnade på barnhemsanstalt kränkt och nedvärderad av det åländska samhället samtidigt som min fader var intagen på dårhuset.
Faktum vet jag väl om vilket jag dokumenterat på många sätt. Jag hade ingen aning om vem min fader var mer än de minnen jag fick med mig till barnhemsanstalten från mina fyra första år i livet.
I romanen om Olle försöker jag kartlägga hans liv där han tillbringade över halva sitt liv på dårhuset om orsak och verkan. Den enda värdighet man på Åland gav honom var att han blev begravd på en allmän begravningsplats.
Grelsby sjukhus är en historisk påminnelse om att institutionsvården både då det gäller barn och dårar var en humanistisk katastrof man inte vill ge en fullständig ursäkt för. Någon borde känna till om och hur det gick till innanför sjukhusets väggar.
Vad som finns dokumenterat är en dokumentation om sjukhuset. Innehållet är en partsinlaga i att Grelsby sjukhus var ett drömställe att hamna på om man var en dåre som samhällets kloka individer placerat dem inne i.
Mina böcker och roman författande är ett innehåll om planerade misstag. Romanen om Olle är min berättelse om honom som samhället säger sig ha vårdat. Ödets lotter faller olika sägs det. Mera rätt faller äpplet inte långt från trädet.
KRISTER LUMME
MARIEFRED
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
