DELA

Fart och fara i Näfsby

En insändarskribent ställer senaste vecka fart mot liv i Hammmarland. I Näfsby finns inga stora korsningar, men däremot utfarter mot leden Mariehamn – Eckerö, och den känner vi verkligen av. Förrän vi kommer till ”faran”, först en kort bakgrund.

Inför vår flytt till Näfsby, från lugnet i Strömsvik, fick vi föga uppmuntran av en gammal Näfsbybo. Eckerövägen har förstört byn, sade han, och syftade då förstås på farten och det därmed sammanhängande oljudet från vägen; som ju inte är motorbullret utan det aggressiva, stressande ljudet från bildäckens friktion mot vägbeläggningen.

När Eckerölinjen skickar i väg sin last av bilar, går det fort och ljudligt mot Mariehamn; men också enstaka bilar kan åstadkomma ett visslande eller tjutande ljud som stiger upp mot den ås på vilken vi bor, litet beroende av hur vinden blåser. Är det sydvästlig vind och prassel i lövverken lever vi i en gammal, lugn och lantlig miljö, men annars påminns vi nog om vilken tid tid vi lever i.

En dag blev det tal om detta med grannar på vår promenadrunda. Man vänjer sig sade en, och man blir mindre störd om man har något för händerna. Det är värre när man skall sitta ute och dricka kaffe. En annan menade att ljudnivån är beroende av vägbeläggningen; när den slitits ned till granitgrusskiktet, och är vackert åländskt röd, så låter det värre. Men man kan ju inte – enas vi om – alltför ofta lägga på ny asfaltbeläggning.

Det enda som verkningsfullt kunde sänka ljudnivån är en fartbegränsning till 70 km i timmen, hela den c:a en kilometer långa sträckan mellan avfarten mot Vestmyra och infarten till skola och barnträdgård. Det skulle dock bara vara en biprodukt, en bonus till det verkligt allvarliga skälet till en fartsänkning, (innebärande några sekunder i förlorad restid).

Vi gör ofta en längre promenad norrut, där vi skall över stora vägen, just vid infarten till skolan. Och det känns nästan alltid vådligt. Bilarna susar mot Eckerö i 90 km i timmen. Dem ser man i god tid. Men dem, som i samma fart kör mot Mariehamn, dyker ganska plötsligt upp bakom en liten förhöjning i vägen. Vi tänker ofta på skolskjutsar och föräldrar som hämtar sina barn från barnträdgårdarna, när de skall köra ut sin dyrbara last på vägen. Vi är spända när vi till fots skall ta oss över; det måste vara betydligt värre att spana efter det rätta ögonblicket när man sitter i en bil. Allt det här obehaget och framför allt risken för att det någon gång kan ske en allvarlig olycka, kunde minskas avsevärt genom att låta 70-gränsen gälla genom hela byn.

Vi kan ju också ha med perspektivet att man relativt sett aldrig har lång väg på Åland; och att man därför inte behöver ha så bråttom. Helt säkert plågas man av fart och oljud vid många vägar här i landskapet. Ljudet borde också kunna diskuteras. Och en välsignelse är om det helt enkelt inte går att köra fort. Vestmyravägen kröker sig strax efter avtaget i branta kurvor mellan hus och forngravfält, och farten är med skäl nedsatt till 30 km i timmen. Vi har bara 20-30meter till den vägen, men ljudet från den stör inte alls. Det är ljudet från huvudvägen 200 meter längre bort som stör om man vill vara utomhus. Inne i vårt stockhus från 1800-talet hör man ingenting av huvudvägen.

Den Näfsbybo som misströstade om sin hembys fördelar som levnadsmiljö, hade i tiden upplevt en landsväg, där det var glest mellan motorfordonen; och också vi, som bara bott här i 10 år har sett förändringen. Vi minns den äldre man som vid vägskälet mellan Eckerövägen och gamla postvägen alltid lyfte handen till hälsning när en bil passerade; det var kanske hans sätt att hålla kontakt med Åland i övrigt.

Och för det behövs ju vägarna.

Och visst är vi ju lyckligt lottade, när vi på 15 minuter kan vara i Mariehamn, tack vare nya vägen. Men har vi inte tänkt alltför ensidigt på bilar, tid och fart och framkomlighet. Vi skall ju också leva här, och som fotgängare ta oss över trafiklederna. Ibland drömmer folk om en allmän sänkning av den tillåtna hastigheten på våra vägar. Med tanke på de sträckor vi skall färdas är det ingen helt orimlig dröm.

Med ett smärre vokalbyte kunde vi sedan börja marknadsföra ”Fridens öar” – och samtidigt ha det lugnt och skönt själva.

Sten-Erik Fagerlund och Siv Eriksson