Får narkotikaläget glida oss ur händerna?
Narkotikapolitiska debatten visar att allmänheten är besviken på narkotikapolitiken, från alla partier. Frågan har diskuterats sedan 1980-talet och regeringar har kommit och gått.
Man har gett pengar för att undersöka, resa på studiebesök, anlita konsulenter för att få klarhet i vad som behöver göras och man har tillsatt arbetsgrupp efter arbetsgrupp.
Vad har detta lett till? Ansträngningar under alla dessa år har fått Britt Lundberg till en insiktsfull tanke; "vad ska vi göra?", i sin insändare.
Det enda som behövs är ett arbetslag med professionella som får till uppgift att omorganisera och starta en enhet med tillnyktring, avgiftning, behandling och eftervård. Inom 3 månader.
Alla skall samverka till att få fast langarna. De som medverkar i detta "massmord" av våra barn och unga skall få kännbara straff. Tvärt emot vad Gunnar Jansson, lib, hävdade om straffens prevention enligt en undersökning av drogliberalerna. Det är djupt olyckligt att man hävdar dessa åsikter som sanning. Och det slår undan fötterna för liberaler som arbetar för ett narkotikafritt samhälle.
Den åländska rättvisan förlåter folk som lever på smuggling och försäljning av narkotika. De borde få 8 – 10 års ovillkorligt fängelse, men här frikänner man eller ger högst tvååriga domar. Medan man dömer offren för dessa hänsynslösa individer till längre straff. Vill den åländsk rättvisa sparka dem som redan ligger?
Jag har förslagit olika lösningar i vård/ behandling av våra barn och unga som hamnat vilse i livet, dock vill ingen lyssna. Detta bekräftades av debattledaren som sade att det "kanske beror på personen som för fram idéerna och inte på idéerna".
Till dem som tycker så, vill jag säga att det inte är jag som ska nyktra till, utan våra barn och unga, de som skall bygga och forma vår samhälle.
Situationen är värre än någonsin. Vid förra valet talade jag om nationell katastrof. I dag får andra tolka allvaret och avgöra om vi ska låta den glida oss ur händerna?
Kari Kärki (s)
