DELA

Fantastisk, men för liten personal på äldreboende

Med anledningar av tidens debabatt i våra medier om kostnadsneddragningar i sjuk-/äldrevård, kan jag inte låta bli med några reflexioner från verkligheten.
Som exempel tar jag erfarenheter från min/vår egen situation, OBS, det är inte för att beklaga min/vår egen situation, för jag vet att många är drabbade på olika sätt och inte kan, vill, vet hur göra. Många jobbar sig sjuka av att hjälpa den drabbade och således får vi dubbelt så många drabbade.

Gott och väl så långt, min fru har plats på DGH. Dock kostnaden därför är att ta i: 85 % av pensionen, brutto, övriga ekonomiska åtaganden räknas inte.
Hemmet är fint och personalen helt fantastisk, dock bemanningen är, tråkigt nog och på grund av sparbeting, delvis allt för låg. Personalen jobbar “häcken av sig” och jag beundrar deras empati och tålamod efter att jag gör nästan dagliga besök. Jag har därvid kunnat konstatera följande på hennes avdelning:
– 10 patienter, varav 7 rullstolsbundna, 7 som behöver ambulerande “hiss” för att överhuvudet taget kunna tas i och ur säng, toalettbesök etc.
– 4 som behöver matas till frukost, lunch, middag, kvällsmål od.
– Alla övriga behöver även tillsyn dessemellan.
Detta sköts av 2 á 3 på morgon, 3 på lunch (kl12) och 2 personal på middag/kväll! Betänk då att kvällstid tar det c:a 20- 25 min med varje patient, således ingen
som övervakar de övriga. Snacka om organisation och väntetider. Det är nog inte mången patient som inte får sitta med blöjan full i åtskilliga timmar.

Betänk sålunda att allas vårt liv är ändligt och vi alla kan oförskyllt hamna i denna situation pga sjukdom, olycka ed, därtill oberoende av ålder. Den yngste att drabbas av Alzheimer var för övrigt bara 28 år som jag hört talas om. Alzheimer är i sig en alltid dödlig sjukdom, men kan ta tid.
Trafikskador cancer, stroke ed kan man överleva en tid, om man har tur, men vid Alzheimer finns ingen återvändo eller botemedel, därtill drabbas c:a 50/år bara på lilla Åland.
Alltså, vem som helst av oss (även politiker) kan drabbas av sjukdom eller olycka och har vi råd med, kan vi acceptera de ekonomiska neddragningar som nu sker?
Kan vi acceptera att vi inte har råd att få lämna detta jordiska på ett värdigt sätt? Alla vi har ju betalat skatt till samhället, så varför inte en skärv därav till avslutningen?
Lars- Erik Brunström