Fallerande aritmetik
NÅ:s ledare (28.4) innehåller några tänkvärda uppslag för ekonomisk politik under dessa tider av pest och kolera. Matematiken i argumentet för att staden inte skall permittera sina invånare, ”En permitterad invånare innebär minskade skatteinkomster för kommunen, samtidigt som den tvingas betala exempelvis utkomststöd.” är ju inte precis oantastlig samtidigt som formuleringen öppnar upp skrämmande perspektiv som vi gott klarar oss utan i en tillvaro redan förpestad av egoism.
Med kunskap om skatteprocenten i staden och nivån på utkomststödet samt hänsyn taget till lönebikostnader är det inte ett rimligt antagande att det vore billigare för staden att behålla en arbetstagare än att alternativt permittera. Detta uttömmer förstås inte problematiken om permitteringar men vad gäller det rent finansiella är saken tämligen entydig. Om motsatsen vore fallet borde givetvis ytterligare invånare anställas då den optimala personalnivån åtminstone rent finansiellt alltid är högre än dagsläget.
Staden har förstås också anställda som inte är invånare eller betalar skatt till staden och därmed inte heller skulle få något utkomststöd av staden. Här vore det ur ett strängt ekonomiskt perspektiv desto skäligare att ersätta dem med sådana som är mantalsskrivna i staden. Det görs inte och kommer inte att göras eftersom det finns ett underförstått samförstånd om att så får man inte agera då det för kommunsektorn som helhet inte ens är ett nollsummespel; de mest lämpade skulle inte sitta på posterna.
I övrigt anknyter argumentet till frågan huruvida det är kommunens skyldighet, eller ens rätt, att ägna sig åt konjunkturpolitik. Kommunens primära ansvar är omsorg om de egna innevånarna, inte världens, EU:s eller ens Ålands befolkning. Av samma skäl som kommunalbeskattningen inte kan vara progressiv då progressiviteten i den statliga beskattningen skulle kunna medföra mindre lyckade utfall vilka kommunerna i gemen inte har anställd kompetens för att undvika (landskapets regressiva skattebestämmelser är tyvärr sannolikt tillåtna). Samma krav på funktionalitet gäller för konjunkturpolitiken där konsistens är nödvändig för att undvika liknande problem.
Konjunkturpolitik är i främsta hand förbehållet staten, och genom avtal delvis delegerad till en mer lämplig nivå, EU, där fiskal egoism dock fortfarande hotar en samordnad solidaritet. Landskapets kapacitet i det här avseendet är ännu otestad men knappast något som bör få oss att lyckligt somna in.
Frågan om stadens agerande beträffande personalen har förstås en social/moralisk aspekt som inte kan kvantifieras men som rent generellt kan sägas utesluta att enbart ekonomiska skäl avgör.
Nej, ingen kommun ska prioritera egna invånare när de väljer vem de ska anställa, eller anställa fler personer bara för att sysselsätta dem. Det faller på sin egen orimlighet. Kommuner ska ha den personal som behövs och välja de som är mest lämpade för posten, varken mer eller mindre.
Uppmaningen att låta bli att permittera gäller den offentliga sektorn just nu. Just nu är det åländska samhället drabbad av en historiskt hög arbetslöshet. Främst i den privata sektorn eftersom den drabbas först. Arbetslösheten/permitteringarna i sig (att folks inkomster minskar), ger kännbara ekonomiska följder i lokalekonomin när folk låter bli att konsumera och skjuter upp investeringar.
Om även den offentliga sektorn permitterar eller säger upp folk spär det på den effekten. I det mycket ansträngda läge som den lokala ekonomin är i just nu, kan det spela roll att låta bli att permittera inom den offentliga sektorn.
Åsubs senaste rapport om Ålands ekonomiska utsikter sammanfattar det på sidorna 36–37. ”Sammanfattningsvis betyder det att de negativa effekterna av permitteringar inom den offentliga sektorn är mer omfattande under lågkonjunktur än när ekonomin är på väg uppåt.”
Det är sant att kommunens primära uppgift är omsorg om de egna invånarna och att konjunkturpolitik inte i första hand hör dit, men kommunerna och övrig offentlig sektor är en del av samhällssystemet och allt hänger ihop. Enligt det som kommunicerats från landskapsregeringen ska landskapet hjälpa kommunerna. Förhoppningsvis ger den tredje tilläggsbudgeten, som presenteras i dag, tillräcklig hjälp till kommunerna, men kommunernas ekonomi kommer – precis som alla andra – att tvingas ta en del stryk.
Landskapets hjälp till kommunerna kan jämföras med lanskapets (och statens) hjälp till företagen. I ett normalläge hade inget av alla dessa stödpaket på miljoner och miljarder lanserats, eftersom det inte hör till en sund ekonomi att pumpa in den mängden (lånade) skattemedel i näringslivet. Problemet är att det just nu inte råder normalläge och då kan även det onormala accepteras under en övergångsperiod.
EMMA HARALD
LEDARSKRIBENT
