Faktabaserad debatt gör arbetet lättare
Med anledning av lagtingets beslut om en tillfällig förhöjning av dagpenningen florerar det på sociala medier och till och med i lagtinget felaktig information i sakfrågor. Därför anser jag det nödvändigt att klargöra två grundläggande fakta som är viktiga att känna till när man debatterar arbetsmarknadsfrågor.
Stommen i vårt system utgörs av en arbetslöshetsförsäkringspremie som avdras/betalas från allas våra löner och arvoden (1,25% år 2020). Likväl betalar även arbetsgivarna sin andel av dessa premier (0,45% år 2020). Dessa premier berättigar till en grunddagpenning för varje löntagare (33,66e/dag år 2020).
De löntagare som tillhör ett fackförbund är även medlemmar av en A-kassa. Vid arbetslöshet erhåller de fackligt anslutna denna grunddagpenning, plus den del som de betalt själva i och med sitt medlemskap i A-kassan, den så kallade inkomstrelaterade delen.
Oberoende av om löntagaren är förmånstagare hos AMS eller en A-kassa är således grunddelen finansierad av arbetsmarknadens parter. Denna grunddel fördelas sedan via statens finanser till dem som är berättigade till stöd för att skapa stabilitet i samhället.
Ett annat faktafel jag hört talas om är att de fackliga organisationerna skulle ha undantag från skatteregler, som påstås gynna dem. Fackförbunden definieras som allmännyttiga samfund, precis som t ex Röda Korset, Mannerheims Barnskyddsförbund eller Företagarna i Finland. Dessa föreningar omfattas alla av samma skatteregler. Villkoret för att definieras som allmännyttig innebär givetvis att föreningen är registrerad och organiserad, olika löst sammankopplade intresseklubbar räknas inte hit.
Medlemsavgifter till arbetsmarknadsorganisationer räknas för löntagarnas del som utgifter för inkomstens förvärvande och är därmed enligt lag avdragningsbara i beskattningen. Även arbetsgivarna kan göra avdrag på sina egna medlemsavgifter till en arbetsgivarorganisation.
Arbetsmarknaden i Finland bygger på att det finns två parter som avtalar med varandra om villkoren för arbetsmarknaden, arbetsgivarna och arbetstagarna. Eftersom Finland i decennier haft koalitionsregeringar har även konsensus rått kring dessa arbetsmarknadsparternas skatteavdrag.
Det unika sätt vi organiserar arbetsmarknaden i Norden skapar dynamik och stabilitet på arbetsmarknaden. Det är en viktig tillväxtfaktor i ett litet exportberoende land som Finland. Den nordiska modellen är det bästa systemet, vilket vi märkte senast i och med finanskrisen 2008. The Economist kallade den till och med för ” The New Supermodel”.
En förutsättning för den nordiska modellen är att arbetstagare och arbetsgivare är organiserade. Då kan vi tillsammans till exempel arbeta fram modeller för rörlighet på arbetsmarknaden. Ett bra exempel på det är den danska flexicurity-modellen.
Det är ett system som gör det relativt lätt för arbetsgivaren att avskeda en anställd samtidigt som den friställda erhåller en generös arbetslöshetsersättning. I Finland har dock utvecklingen varit sådan att EK-Finlands näringslivs tidigare chef Lasse Laatunen uttalade sig bekymrat i januari om situationen. Han beklagade sig över att partipolitik blivit en del av arbetsmarknadspolitiken, och konstaterade att arbetsgivarsidan gjort sig skyldiga till detta i större utsträckning än arbetstagarsidan.
Med detta vill jag betona att det är skillnad på partipolitik och arbetsmarknadspolitik. Denna ekonomiska kris drabbar oss nu på ett sätt som är helt oförutsägbart. Ingen vet svaren på hur det hela ska sluta. I Norden har vi dock de bästa förutsättningarna för att lyckas ta oss ut ur krisen.
En faktabaserad och saklig debatt gör arbetet lättare. Det är möjligt att vi om tre månader fortfarande befinner vi oss i slutet på början av denna kris. Därför är det inte rätt tidpunkt att bygga nya system just nu.
Vi måste lita på att de system vi har är robusta och anpassningsbara för olika situationer samtidigt som vi försäkra oss om att våra välfärdssystem ger stöd på ett rättssäkert och hållbart sätt.
ELIN SUNDBACK
