Fakenews och Ålands självstyrelse
Ålands specialmedarbetare i Europaparlamentet Anton Nilsson hade i måndags en krönika om vikten av källkritik och vetenskapligt stöd när det gäller historiebeskrivningar. Där tar han upp som ett exempel att man på ålandsmuseum lyfter fram att det fanns två rörelser på Åland för 100 år sedan.
Anton verkar inte känna till Ålandskommitténs arbete, utan sammanfattar det som ett bra exempel på fakenews. I den åländska beskrivning av självstyrelsens tillkomst finns det nog en hel del fakenews, men dit hör inte ålandskommitténs arbete för att Åland skulle bli självstyrande.
Anton kan med fördel läsa Ålandskommitténs verksamhetsberättelse (finns på nätet) eller min bok ”Den bortglömda historien”. I dessa finns beskrivet hur ÅK lämnade in sin första skiss på självstyrelsen redan maj 1918 till finska myndigheter, till att de var med på fredskonferensen och övertygade Finlands utrikesminister Rudolf Holsti och huvudförhandlaren Carl Enckell, sedan att ÅK är med och tar fram självstyrelselagen i Tulenheimokommittén hösten 1919, till att de slutligen är med och övertygar rapportörerna från NF december 1920 om självstyrelsens fördelar som lösningen på Ålandsfrågan.
Detta blir inte bara rapportörernas slutrekommendation utan även det blir det som en enig generalförsamling i NF beslutar att skall bli lösningen på Ålandsfrågan, men de gör bara en komplettering till självstyrelselagen, den s.k. garantilagen. Denna lösning lever ända fram till 1951 innan nästa stora revision av självstyrelselagen utarbetandes och godkändes.
Ålandsrörelsen från sin sida jobbade allt vad de kunde mot att Åland skulle få självstyrelse. Ledningen för ÅR Carl Björkman och Julius Sundblom gick till och med hellre i fängelse sommaren 1920 än tog emot självstyrelsen. Att med denna bakgrund säga att det är tack vare Ålandsrörelsen som vi har självstyrelsen, är nog en väldigt märklig slutsats.
Saker som däremot är fakenews eller egentligen propaganda uttalande som har hängt kvar otroligt länge är bl.a: – 96 procent av Ålands befolkning ville höra till Sverige den 100 åriga längtan till Sverige (De två första är redan bevisade vetenskapligt på 80-talet att de var fakenews) , att det var en kommunalstämman den 20 augusti 1917 (Martin Isaksson visade det redan i sin bok om Carl Björkman, men mera bevis kom för en månad sedan från Pertti Hakala), att det var ålänningarna som låg bakom namninsamlingen (detta återkommer jag med i höst).
Det har som sagt kommit fram en hel del ny fakta den senaste tiden och mera är på kommande. I Nya Åland kommer det att starta nästa vecka, en artikelserie som kommer att summera vad som hände för 100 år sedan. Där kommer jag släppa en hel del nya rön. Den kan vara skäl att följa med den.
Vill du hellre träffas över lunch och diskutera Ålandsfrågan, så går det även bra.
Mats Adamczak
Svar:
Hej Mats. Kul att kolumnen engagerar!
Jag hävdar givetvis inte att den s.k. ålandskommittén aldrig skulle ha funnits. Det jag problematiserar kring är att det i det aktuella exemplet gavs ett felaktigt intryck att en lobbygrupp med verksamhet i Helsingfors och Ålandsrörelsen skulle vara jämförbara storheter i historien om självstyrelsens uppkomst. Jag kan också lugna dig med att jag redan innan jag skrev kolumnen givetvis diskuterade det här med sådana som, till skillnad från både mig och dig, är historiker.
Ett erbjudande om att över en trevlig lunch diskutera Ålandsfrågan är dock svårt att tacka nej till för en historieintresserad person som undertecknad. Hör av dig!
Fram till dess, fortsatt lycka till med dina undersökningar och släktforskning.
Anton Nilsson
