EU-styrning på lokal nivå, till vilken nytta?
Det har blivit fullständigt klart för mig varför vissa vill sammanslå de åländska kommunerna. Det blir liksom smidigare att ta emot allt som EU matar in för oss! Det är liksom mer spännande än att bara kämpa med egna politiker.
Men senaste årens undersökningar om regionala frågor återspeglar en oro över att den lokala demokratin underkuvas. Först hände det i och med statlig styrning via regioner. Nu håller EU-styrningen att ta över. Allt kamoufleras med termer som subsidiaritet, partnerskap, tillväxt, lokaldemokrati.
Denna gång först några ord om hur allt sattes i gång (borträknat de stora planerna sedan andra världskriget).
Först föreslog Europeiska kommissionen i sin vitbok en förnyad gemenskapsmetod som modell för framtiden (KOM(2001) 428 slutlig). Metoden innebär att:
1. man ser till att kommissionen lägger förslag och genomför dem,
2. att rådet och Europaparlamentet fattar beslut
3. och att nationella och regionala aktörer deltar (=inte fattar beslut !) i EU:s politiska process”.
Parlamentet uppmanade sedan (A6-0356/2008) att ReK ska göra något, vilket ledde till en ytterligare vitbok (17.6.2009) om något som nu kallas ”flernivåstyre”.
Parallellt har ReK redan år 2006 inrättat Regionkommittén en uppföljningsplattform för Lissabonstrategin (www.lisbon.cor.europa.eu). ReK konstaterar: ”Lissabon- strategin saknar obestridligen samordning och fortsätter att genomföras på ett mycket toppstyrt sätt. Den Lissabonparadox som lyfts fram genom ReK:s övervaknings- plattform visar att de regionala och lokala myndigheternas delaktighet (= inte fattar beslut !) inte har varit tillräckligt. Den visar vikten av att införa en mer decentraliserad gemenskapsstrategi för tillväxt och sysselsättning som bygger på potentialen hos regioner och städer, som genom sin kompetens är de främsta drivkrafterna för innovation, forskning och utbildning i Europa”.
Det fina ordet ”delaktighet” betyder ingenting annat än en ”metod” för gemenskapen, såsom kommissionen definierar det ovan. Och ordet metod är i EU-sammanhang synonymt till ordet maktbegär.
Och ReK försöker nu med sin vita bok kämpa mot ”toppstyrningen” och tragikomiskt nog utgör själv en toppstyrande enhet gentemot oss eftersom den vill bland mycket annat ”få elektronisk tillgång till medlemsstatens system (=för uppföljning, för att beakta deras sakkunskap, för att övervaka av subsidiariteten)”!
Här uppmanar jag de åländska EU- ivrande politikerna att offentligt (!) berätta oss varför EU över huvud taget behövs för detta.
Merja Renvall (nr7)
