EU – inget smörgåsbord
Storbritannien befinner sig efter Brexit-omröstningen i en djup politisk kris där de två betydande partierna Tory och Labour står inför sina största utmaningar i modern tid. I Tory vässar ordförandekandidaterna kampanjerna för att ta över efter avgående David Cameron.
Efter att Michael Gove, en av Brexit-kampanjens frontfigurer, högg sin kompanjon Boris Johnson, den förra London-borgmästaren, i ryggen då han aviserade sin kandidatur drog Johnson tillbaka sina egna aspirationer. Med tanke på hur stor roll Johnson hade i Brexit, och hur mycket han bidrog till att piska upp stämningarna, är det beklagligt att han nu frånsäger sig ansvaret genom att inte kandidera. Det betyder att kampen nu står mellan Theresa May, den center-moderata inrikesministern, som stödde stanna-sidan, och Michael Gove, den nykonservativa justitieministern från lämna-sidan.
I Labour råder i sin tur fullt inbördeskrig efter att halva skuggregeringen avgått och partiledaren Jeremy Corbyn förlorat en förtroendeomröstning med rösterna 172 – 40 i riksdagsgruppen. Han tycker ändå att han kan sitta kvar eftersom det är partikongressen, inte riksdagsgruppen som väljer partiledare. Men partiordförandeval är på kommande.
I samband med en middag med EU:s statschefer i Bryssel förra veckan förklarade David Cameron att resultatet skulle ha blivit ett annat i omröstningen bara han hade fått möjlighet att inkräkta i EU:s fria rörlighet för människor. Men, så enkelt är det så klart inte.
EU-frågan har spökat och förföljt Tory-partiet genom historien. Den var svårhanterad för både Margaret Thatcher och John Major, Camerons två företrädare. Även om Cameron själv, då han blev partiledare, sa att partiet måste sluta tjata om EU, och i stället prioritera viktigare saker som vanliga människor bryr sig om, har frågan bara fått allt mer utrymme.
Har man använt EU som en spottkopp i offentligheten i tiotals år är det inte konstigt att väljarna sedan tror det, även om man de sista månaderna innan omröstningen försökte säga att det inte stämde. David Cameron satt allt på ett kort – och förlorade allt.
Vad som nu kommer att hända är ännu oklart. Cameron har sagt att det är upp till hans efterträdare att leda utträdesförhandlingarna med EU. Tory väljer partiledare i början av september. Theresa May har gett tydligt besked. Omröstningens resultat ska respekteras. Det blir varken nyval eller en ny omröstning och det finns ingen bakväg att hållas kvar i EU. Ut är ut. Hennes bestämda besked måste ses i ljuset av att hon var på stanna-sidan och inte vill utsätta sig för en smutskastningskampanj och svekdebatt av vinnande lämna-sidan, som Michael Gove företräder. Gove har dock inte presenterat några som helst planer ännu, men man får anta att han är betydligt mer kompromisslös i förhandlingarna, medan May beskrivs som en pragmatiker. För att återuppbygga förtroende i Europa låter May betydligt mer seriös.
Inget land har tidigare utträtt och inga färdiga ritningar finns. Klart är ändå att Storbritannien behöver EU (och den inre marknaden) mer än vad EU behöver Storbritannien. För de 1,2 miljoner personerna anställda i landets banksektor, som är extremt produktiv och indirekt sysselsätter betydligt fler, är det här plågsamt kännbart. Just därför vill Storbritannien också tydligt vara kvar i EU:s inre marknad – men utan att respektera alla dess fyra friheter.
Det ligger i allas intresse att vi kan lösa den framtida relationen mellan Storbritannien och EU så konstruktivt och smidigt som möjligt. Men från EU:s sida måste vi samtidigt vara mycket tydliga med att det inte finns en inre marknad à la carte. EU är inte smörgåsbord där man bara kan plocka de bitar som smakar bäst.
EU-samarbetet bygger, precis som för oss allra flesta i det vardagliga livet, på kompromisser där inte alla får allt alla gånger. Om vi bara får kräsna medlemmar som enbart vill plocka russinen ur kakan, skulle hela samarbetet rasa. Den inre marknaden består av fyra friheter – fri rörelse av gods, kapital, tjänster och människor. Vill man vara med i den måste man acceptera dem. Det gör Island, Norge och Schweiz, som är med. Island och Norge har undantag gällande fiskeri och jordbruk och den typens undantag kan säkert också ges åt Storbritannien. Men de fyra friheterna, är inte förhandlingsbara.
Att hålla hårt på de här principerna handlar inte om att straffa Storbritannien, utan om att samma lag och regler måste gälla alla som är med. Det handlar både om rättvisa och att inte snedvrida konkurrensen.
Mats Löfström
