Ett val utan alternativ?
Att klyschor förekommer i detta val observerade Nils Lampi, men förbisåg deras totala dominans och att detta också återspeglas i en total avsaknad av politisk debatt i förvissningen om att det räcker med att inta sin position och möjligtvis ägna sig åt rena personfrågor och -angrepp.
Eftersom kandidaterna i fråga om försvarspolitiken intagit klädsamma, politiskt korrekta, ståndpunkter har den neutraliserats. Paradnumret borde således vara ekonomin?
Finansministeriets syn på stasfinanserna accepteras men strategin saknas utan det stannar vid diverse plattityder och ad hoc-åtgärder, ofta av pseudo-keynesiansk karaktär; skåpmat som ”skär i onödig byråkrati” och ”stöd små och medelstora företag” florerar; mindre reformer inom näringslivet förmodas medföra avsevärda dynamiska effekter; detta är dock tvivelaktigt och definitivt otillräckligt. Skatter har inte gjorts till en finansiell fråga utan högern positionerar sig genom minskad progressivitet och tvärtom för vänstern.
Finland har redan experimenterat med expansionsmodellen: 2000 till 2010 ökade lönerna här dubbelt så snabbt som i Tyskland. Ett tidigare budgetöverskott vändes snabbt till ett betydande underskott. Eftersom löner i princip är orörliga nedåt återhämtar sig inte heller exporten annat än gradvis vilket nödvändiggör en finansiell åtstramning. Om skola, vård och omsorg oberörbara, liksom antagligen försvar, lantbruk och vindkraft (och u-hjälp?) så drabbas övriga områden rätt drastiskt. Avskaffa t.ex. miljöministeriet, som innefattar bostadspolitiken, och cirka 0,4 miljarder sparas.
Varför ägna sig åt tråkiga kalkyler när man kan lufta sina favoritteman: liberalerna vill ha ren luft, moderaterna mumlar om mest om något slags ”stimulans” och Centerns favoritsysselsättning är att närmast helgonförklara sin kandidat men har i brådskan förväxlat ego med kompetens. Tillfrågad om sparåtgärder nämner han indragna NMT-centraler för 30 miljoner (0,5 % av 6 milj.).
Finland är inte på branten till konkurs; den offentliga skulden är cirka 60 procenet av BNP, väl godkänt. Inte heller är 6 miljarder den absoluta sanningen; med tillväxt och inflation på 3 procent behövs inga sparkurer. Men då man inte vill se de strukturella problemen och då minst 80 procent av budgeten är sakrosankt har man försatt sig i en orimlig position. De kan ju begrunda Keynes yttrande om att ”I det långa loppet är vi alla döda” vilket gör denna problematik, och mycket annat, irrelevant.
Peter Andersson,
tar semester.
